”Varför skriver du inte feel-good eller deckare?” frågar folk. ”De är ju det som säljer.”
Mitt svar: jag skriver om det som väcker min nyfikenhet, det som tänder en gnista: Wow! Det här vill jag berätta om!
Då handlar det om konflikt och dramatik, inte om gos och mys.
Som våldtäkten på kyrkogården i samband med ett konfirmandläger i Rättvik, det som blev min debutbok ”Förbjudet”, skriven ihop med Hans-Eric Hellberg, och som växte till en serie på fem böcker om Karl-Ludvig, Johanna, Anders och Björn.
Eller barnen som stal och dödade kaniner, den historien berättas i ”Kaninmordet”, om ensambarnet Mickel och hans kompis Fredrik.
Eller vandringssägnen från Digerdödens dagar om de två överlevarna, som förde mig i i historieromanernas värld och blev den Augustpris-nominerade ”Månskensvargen” och två böcker till om triangeln Ylva och Mikael och Anselm, ”Örnflöjten” och ”Ormringen”.
Och nu senast ”Odins eld”, som skulle kunna rubriceras som ”feel-bad”, om det inte var för mitt lågmälda sätt att berätta denna våldsamma historia.
För hur skriver man om en massaker? Hur berättar man om det brutala dödande av män, kvinnor och barn, till och med spädbarn, flera hundra försvarslösa människor, så att jag orkar skriva och läsarna orkar läsa?
Jag stötte på den sanna historien om massakern i Sandby borg på Öland flera gånger innan jag till slut vågade mig på att försöka förstå och berätta om vad som hände där i slutet av 400-talet e Kr, en historia som arkeologerna börjat avtäcka vid sina utgrävningar i borgen sedan 2011.
Där under torven och sanden som täcker resterna av borgen ligger benen efter kanske ett par hundra människor, lämnade där de föll, dräpta med yxa och svärd utan att kunna eller hinna försvara sig. Vilka var de? Och vem dräpte dem, och varför? Och varför kom ingen tillbaka och begravde dem, den yttersta förnedringen?
Jag hörde deras röster i vinden där jag stod i borgen. ”Glöm oss inte! Berätta om oss!” viskade de. Och jag svarade: ”Ja, jag ska berätta om er. Jag ska ge er liv! Jag ska återupprätta er, ge er värdigheten tillbaka.”
Under ett år trängde jag ner i folkvandringstidens dunkel och försökte få syn på dem. Och där var de, tvillingarna Jorunn och Joar, trälflickan Sol, stormannasonen Bjorulvur, stormännen Fastulvur och Hariwaldar och Idiharjaz och deras hustrur, som försöker hålla tillbaka männen i deras allt intensivare maktkamp. Sakta växte en berättelse fram,
Kanske gick det till så här när människorna i Sandby borg utplånades. Kanske på något annat sätt. Ingen vet säkert. Men jag har gett dem liv, som jag lovade dem. Möt dem i ”Odins eld”!
Elvira Birgitta Holm 