Lite uppmuntran vart tionde år sitter fint

Årets kulturpristagare i Säter! Wow och yipppeee!

Så glad och överraskad jag blev. Och motiveringen är ju inte så dålig den heller:

”Elvira har en fin förmåga att skriva böcker som passar alla åldrar. Det är lätt att leva sig in i hennes miljöer från 1300-talet samtidigt som nutiden är ständigt närvarande, säger AnnBritt Grünewald, kulturnämndens ordförande.

Hennes historiska kunskaper är imponerande. Det kombinerat med ett lättillgängligt språk gör att hon verkligen stimulerar alla åldrar till läsning.” kan man läsa på kommunens webbsida.

”Du är väl van att få priser”, sa Karin Diffner, journalisten på Dalarnes Tidningar, när hon ringde upp.

Jodå, om man tycker att ungefär vart tionde år är en vana så …

Första gången det begav sig var 1977 när jag fick Borlänge kommuns kulturstipendium

4000 kronor var i och för sig ganska mycket pengar då, jag skulle tro att det motsvarar det tiodubbla i dag. Så jag gick helt glatt ner till halvtid på tidningen för att kunna skriva mina böcker. Snacka om ekonomisk idiot! Men det gick ju bra, och nya böcker kom till.

Sedan kom nästa glädjeskjuts tio år senare, 1987 när jag vann delat förstapris i Bonnier Juniorförlags jubileumstävling med Draksommar:

Det där med delat pris var förargligt, min bok var bra mycket bättre än den jag delade med, tyckte i alla fall jag. Men priset gav mig ett förlag, sedan Författarförlaget gått i graven och jag dessutom lämnat Borlänge och börjat jobba heltid i Stockholm och inte fått ur mig någon bok på fem år.

Synd nog har jag inte bilden på mig och Abbe Bonnier och den andra pristagarinnan tillgänglig, den ligger i någon av kartongerna i uthuset med de andra fotona. Ber att få återkomma.

Sen dröjde det tolv år innan nästa glädjechock kom. Men 2009 kom det som nog blir min författarkarriärs all time high: August-nomineringen av Månskensvargen!

Glädjefnatt! Hjärtrusning! Eufori vid havets strand! Jag var på Gotland när jag fick beskedet och rusade ner till havet och ropade ”Jag är August-nominerad! Det är sant!” Och vågorna dundrade tillbaka ”Grattis!”

Sen vann jag inte, synd nog. men jag tröstade mig med att det inte var någon av ungdomsromanerna som slog ut mig, utan en fackbok om konsten att skriva, Skriv och skriv om igen, en fantasifull och rolig bok som jag hoppas stimulerat unga att börja formulera sig.

Och nu har det alltså bara gått nio år till nästa anledning att korka upp champagnen. Visserligen bara alkoholfritt bubbel, men det kittlar dödsskönt i kistan ändå.

Det tar sig!