Förbjudet Tillåtet Ensam Karl-Ludvig Tillsammans Dramms vandring Kaninmordet Draksommar Drakvinter Åskpojken Zip Månskensvargen Ormringen Örnflöjten Falkens döttrar
Recensioner av Odins eld
Dala-Demokraten var först ut, dagen efter första recensionsdag (den 6 februari). Lovorden från Göran Kastlund fick mig att rodna av stolthet.
”Det var viktigt denna tid att se till att döda människor behandlades respektfullt efter döden, gavs en anständig färd till dödsriket. Utmaningen har antagits av författaren Elvira Birgitta Holm från Skenshyttan i Dalarna, hon har förvaltat uppgiften väl. Mycket väl.
Elvira Birgitta Holm är förtrogen med att dikta om äldre tider. För omkring tio år sedan kom första delen i hennes uppskattade Vargtrilogi ut, en svit som handlar om människors öden vid tiden för Digerdöden. Den första boken i serien Månskensvargen, Augustpris-nominerades.
/- – – /
Det är inte det lättaste för en författare av historiska romaner att gripa sig an den nordiska folkvandringstiden. Det var en tid nästan helt utan skrivna källor, en tid då myterna och sagorna skapades, gudasägnerna, legenderna om hjältar och mannadåd, om strider mellan goda och onda krafter.
/ – – – /
Bokens två huvudpersoner är ett tvillingpar, en flicka och en pojke, barn till en av öns stormän som kämpat i de romerska arméerna.
Deras öden är förutbestämda, sonen skall ta över faderns ställning, gården med alla trälar och vida ägor, dottern skall följa moderns väg som kontakt med makterna bortom den synliga världen. Det blir inte så, vi får följa dem mot vuxen ålder, historien tar dramatiska vändningar.
Flickan föddes med de vargögon som sonen borde haft för att upprätthålla familjens och ättens makt och rikedom men han är av ett vekare slag än systern.
Bokens handling är intriger, ränksmiderier, maktkamp, förluster, död men också fantastiska ritter över de öländska markerna, färder till havs, till fränder vid andra kuster, gudaoffer, där hästar och människor offras i sjöar tillsammans med de mest värdefulla och statusladdade guldföremålen, för välgångsår, frid och lycka.
Elvira Birgitta Holm har besökt utgrävningsplatsen vid Sandby Borg, hon har haft kontakt med mängder av arkeologiskt och historiskt sakkunniga och har själv ingående studerat tiden. Och hon har lyckats väl.
/ – – – /
Med sin berättelse får hon denna tid att träda fram på ett intensivt levande sätt och bygger vidare på en svensk skönlitterär tradition om forntiden, den som kom till uttryck i Frans G Bengtssons romaner om Röde Orm och Fridegårds Trägudars Land.
Men Elvira Birgitta Holms berättelse är än starkare, har skarpare drag av historisk autenticitet.
Skildringen av åren för händelserna vid Sandby Borg, sent 400-tal, och om det som då skedde, framträder för mig, som är rätt historiskt kunnig och kritisk mot vaga romanbyggen, övertygande och trovärdig.
Jag har inga svårigheter att låta berättelsen fånga mig, jag kan väl sätta mig in i det historiska skeende som gestaltas. Det blir en levande, intensiv, spännande berättelse där läsaren säger sig, vi vet inte hur det var, hur det verkligen gick till men det kan mycket väl ha skett just så som här berättas.”
Litteraturvetaren Anne-Charlotte Östman öser lovord över Odins eld både på sin blogg Litteraturmagazinet.se (den 12 februari 2021) och i Ölandsbladet (samma text, den 10 februari 2021):
”Elvira Birgitta Holm vill i “Odins eld” återuppliva de människor som dödades i Sandby borg på Öland i slutet av 400-talet. Det lyckas hon fint med. Hon ger oss deras föreställningsvärld. De lever med naturväsen omkring sig och anropar gudar som Odin, Tor och Freja. Solguden och Åskguden drar sina vagnar över himlafästet. Vi får vara med på blot och ting. Vi får höra barder kväda. Men det är männens hunger efter makt som styr invånarnas liv.”
/- – -/
”Jag är imponerad av hur hon inspirerats av det forntida språket. Hon har själv komponerat bokens kväden, nidsånger och galdrar (trollsånger). Hon använder dock de nutida namnen på gårdarna, eftersom ingen vet vad de hette på folkvandringstiden. Vid Åby och Björnhovda har man funnit stora guldskatter med romerska guldmynt.”
Hennes slutkläm gör mig stolt och glad:
”Att berättelsen slutar med den fasansfulla händelsen är väntat. Men dit leder oss en storartad gestaltning av människorna som levde för 1 500 år sedan. Naturen, personernas känslor, deras föremål, eldarna, stämningen i mjödhallarna, de religiösa riterna, kampen om makten. Allt detta bygger en gedigen historisk roman.”
BTJ:s recensent (Häfte 5 2021) bjuder däremot med armbågen, och jag undrar om hon alls läst boken eller förstått vad den handlar om, eftersom hon klagar på att det är för mycket förberedelser för krig och krigsskildringar. Hela boken handlar om en växande konflikt som slutar i ett blodbad och tiden var våldsam. Hur skulle man undvika krigsförberedelser? Enda krigsskildringen är väl för övrigt berättelsen om striderna på de Katalauniska fälten där Hariwaldar var med som ung och hans far erövrade sitt svärd Odins eld.
Men lovord ändå till slut:
”Elvira Birgitta Holm har researchat perioden mycket grundligt och skildringen är fylld av både vardagens och krigets dofter, ljud och smaker. Prosan är poetisk och ofta vacker./– – /En fint skriven och mycket ambitiöst upplagd roman är det likväl.”
Ännu en bloggare öser idel lovord över boken. Då får man kanske överse med att hon lite slarvigt talar om både vikingatid och gigantiska massgravar. I bloggen JPS Media skriver Belinda Graham den 16 februari 2021:
”Berättelsen är uppbyggd på ett sparsmakat sätt, ofta med korta,koncisa meningar, ett slags vikingatidens isbergsteknik, där stora känslor ligger under ytan. Poesi infogas när barderna kommer och uppträder i mjödhallen under vinterkvällarna … men även annars är språket som ett slags poesi, där man får uppleva Jorunns tankar och sinnesstämningar, den vackra storslagna naturen, den karga vinpinade öländska miljön och flytande dialoger som rinner likt sirapsfärgad mjöd …” /- – -/
”Det här är definitivt en roman att lägga vantarna på för alla som gillar historiska romaner och även high fantasy, för detta är verkligen som att gå in i en alldeles speciell och noggrant konstruerat alternativ värld. Speciellt alla läsare som är intresserade av svensk historia, vikingatid och/eller romarriket har en högtidsstund framför sig. För detta är vad som pågår på Öland, allt emedan det stora romarriket utökar sin makt från Rom och Medelhavet …” /- – -/
”Elvira Birgitta Holm är en fantastiskt fin författare av historiska romaner i många olika kategorier (barn-ung-vuxen), flitigt prisad, rosad och Augustprisnominerad. Den här boken förtjänar att få en stor läsekrets.”
Recensioner av Falkens döttrar
Här är länkar till recensioner:
Recensioner av Örnflöjten
Äntligen kom tredje delen i vargtriloigin ut! Men det tog sin tid med recensioner. Btj (häfte nr 19 2018) var först ut med varma lovord:
”Örnflöjten, den avslutande delen i Elvira Birgitta Holms fascinerande och suggestiva medeltidstrilogi, har samma förtjänster som Månskensvargen och Ormringen. Man fängslas av Holms poetiska, bildrika språk och välfungerande berättargrepp.
Romanen utspelas åren 1351-1361 och det långa tidsförloppet som är fördelat på fem stora avsnitt, hålls fint samman. Ylva med Ulv, Mikael och Anselm befinner sig nästan genomgående på skilda håll. Deras respektive öden skildras i skilda kapitel, som är lätta att hålla isär.
Även pojken Ulv/Ulvung får stor plats i utvecklingen. Äventyren och svårigheterna är många och detaljrikt och övertygande skildrade. Ylvas tankar kring kvinnokönets begränsningar är mycket viktiga och framstår som tidlösa.
Författarens sakkunskap om medeltiden är imponerande. Männens värld domineras av våld, maktkamp, girighet och hämnd.
/—/
Örnflöjten avslutar på ett verkligt storslaget sätt Vargtrilogin!”
I Dala-Demokraten spädde Eva Högkvist på med beröm:
”Med ett poetiskt, vackert språk förmedlar Elvira Birgitta Holm längtan, kärlek i alla dess former, drama. Utsatthet och mod. Allt finns med i hennes nya roman med titeln Örnflöjten. Det är sista delen i medeltidstrilogin om Ylva och Mikael.
Det är som en historielektion om det som vi aldrig fått lära oss. Hur de flesta människor hade det på 1300-talet, de som inte var maktens män, och om kvinnorna och barnens totala maktlöshet och utsatthet. Om krig, fattigdom, svält och sjukdomar.
Det är också en stark påminnelse om det som börjar ifrågasättas och det som vi kanske glömt. Om kärlek, som kan förändra alt. Om vänskapen och medkänslan som är livsavgörande. Men också om hur beroende vi är av varandra, vi människor.
Om Örnflöjten är en historielektion så är det en högst levande sådan.
Elvira Birgitta Holm skriver så att vi kan höra flöjtens toner, älvens brus, näktergalens sång och krigets larm och fasansfulla skrik. Vi känner doften av skog och örter, av blod och smuts men även av en älskades hud.
/—/
Själva ramen i berättelsen är skapad av en författare som verkligen läst, studerat, rest och tagit reda på vad som gällde, hur det såg ut och hur örter användes och hur hantverkare arbetade.
Den ramen fyller hon sedan med liv och själ. Kärleken har en stor roll. Här finns kärleken mellan man och kvinna, mellan man och man, kvinna och kvinna, men också kärleken till barnen. Längtan och svek, ångest, vrede, rädsla och glädje och mod; alla känslorna gör bokens personer bultande levande.
/—/
Det här är en bok som doftar och stinker, viskar och skriker. Den är grym och innerlig. Berättelsen lever och andas.”
Bloggaren Boklysten fick lust att läsa hela trilogin. Här är en länk till hela recensionen.
Claes Gylling i Radio RFSL Malmö recenserade också positivt. ”Örnflöjten borde bilda en egen ström i julboksfloden och inte saknas under granen i en enda hbtq-familj”, tycker han.
Recensionen börjar cirka 14 minuter in i programmet.
Recensioner av Ormringen
Fortsättningen på Månskensvargen blev inte August-nominerad, synd nog. Men Bibliotekstjänst skrev entusiastiskt, och Dala-Demokraten likaså:
”Det är en stark historia, Elvira Birgitta Holm väjer inte för det mörka. Hon är suverän på att ge sina gestalter, inte bara kött och blod, utan ett inre liv. Hon låter både Mikael och Ylva vara just så komplicerade, modiga, fega, ledsna och glada som vi människor är.”
Recensioner av Månskensvargen:
Nomineringen till August-priset 2009 fick fart på recensionerna och försäljningen (upplagan såldes slut till jul!).
Motiveringen för nomineringen till August-priset 2009:
”När Ylvas familj utplånas tvingas hon återskapa sitt liv. Med total kontroll över historiska fakta och driv i berättandet skapas grym inlevelse. En omskakande och ondskefull robinsonad i pestens tid.”
Kommentar:
Ondskefull? Det fick mig att hoppa till. Låter som om jag hade onda avsikter, men så var det inte menat, får man hoppas!
En av de bästa (och läckrast presenterade) recensionerna dök upp i Expressen så sent som 7 december (den dagen skulle min pappa för övrigt ha fyllt 118 år om han levat!). Gunilla Brodrej skrev: ”Augustnominerade Elvira Birgitta Holm har skrivit en mörk medeltida vintersaga som förtjänar en plats i ljuset.”
Hon diskutera först åldersklassificeringen från förlaget (”unga vuxna”), och jag kan bara hålla med, den är problematisk. Boken kan lika gärna läsas av läsvana elvaåringar som av vuxna, min 89-åriga mamma älskade den, många av mina jämnåriga vänner likaså.
Gunilla Brodrej drar paralleller till både Kerstin Ekmans Rövarna i Skuleskogen (”en äldre kusin från Ångermanland”), Maria Gripe och Umberto Eco, jag rodnar av stolthet!
Hon skriver vidare:
”Med den här boken som referens får man gratis en nästintill fysisk relation till medeltiden, pesten, klosterlivet och fäbodvallen, växt- och djurriket, lukter och färger. Och det bästa av allt är att man kan skita i Arn!” /…/
”Religionen och folktron är ständiga följeslagare och i skuggorna framträder döda släktingar. En månskensvarg följer i hasorna och uppenbarar sig som respektinjagande skyddsängel, när den vänder sin rovdjurskropp och lufsar i väg har Ylva samlat mod. Boken innehåller många vidunderliga scener och komplexa personligheter.”
Hon avslutar den långa recensiuonen (finns på nätet!) med orden:
”Jag hoppas boken hittar vägen ut till läsarna och att den får den fortsättning som slutet öppnar för.”
Kommentar: Jag blir varm och stolt och glad, och gillar naturligtvis speciellt det där med att ”man kan skita i Arn!”
Dala-Demokraten gav mig mitt livs första förstadagsrecension den 29 april 2009:
Eva Högkvist skrev bland annat:
”Måtte det bli en fortsättning! Efter att Elvira Birgitta Holms nya bok tagit slut finns de två huvudpersonerna kvar i tankarna. Bara det torde vara ett bra betyg.
Det här är en bok för unga, eller som förlaget kallar ”unga vuxna”, över 600 sidor, men flytande och lättläst. Målgruppen är mycket större än tonåringar, det är en bok som kan ge en läsupplevelse oavsett ålder.
/…/ Både Ylva och Mikael tillåts vara komplicerade människor med blandade känslor, styrkor och tillkortakommanden. Det blir två starka personporträtt med levande, mångfasetterade människor.”
Kommentar: Jag jobbade en del på Dala-Demokraten i somras. Eva Högkvist kom förbi på redaktionen och spände blicken i mig: ”Du ska inte sitta här, du ska vara hemma och skriva en fortsättning!” Jadå, jag ska!
Dalarnes Tidningar, där jag tidigare jobbade en massa år, var lite trög i starten och kom loss först den 30 september 2009:
Liss Sandberg skrev bland annat:
”Romanen behandlar tidlösa teman: människors ondska och våldsamhet såväl som ömhet och längtan. Det handlar om vänskap och försök att nå fram till varandra även då det är svårt att förstå. Könsroller sätts ur spel när vardagsordningen bryts.
Berättelsen ställer frågor om manligt och kvinnligt, begär och kärlek, och det är här det bränner till. Precis som i flera av Elvira Birgitta Holms tidigare böcker finns queera element i skildringen av tonåringars möte med kärlek och sexualitet – ett tema som hon började utforska redan på sjuttiotalet. Det avlägsna 1300-talet kommer nära med en känsla av att vissa saker alltid har varit sig lika.”
Bibiliotekstjänst var förstås först ut av alla:
Gunnar Åbergs omdöme var bland annat:
”Bokens sidantal kan avskräcka, men berättelsen är lätt att följa i korta kapitel/avsnitt i luftigt satt text. Språket är livfullt, poetiskt och drastiskt. Innehållet är spännande men kräver en någorlunda van läsare, som kan tjusas av berättelsens inre och yttre förlopp utan att haka upp sig på obekanta enskildheter.”
Agneta Warhem tyckte:
”En stor läsupplevelse som ger fördjupade kunskaper om medeltiden.”
I Svenska Dagbladet (8 juni 2009) gav mig Ying Toijer Nilsson, nestorn bland barnbokskritiker, rosor som fick hjärtat att svälla av stolthet:
”Från aktuell nutid till skräckfylld medeltid – Elvira Birgitta Holm lyckas vilken genre hon än väljer.
/…/ Förtrogen som hon är med folktro och naturmystik har hon förlagt den viktigaste delen av sin skildring till skogarna i Värmland och gjort den till en variant av skriet från vildmarken.
/…/ Trots det mörka ämnet är historien poetisk. Holms lyriska stil bryter bokens tyngd och appellerar direkt till känslan. Tidens skrankor raseras. Just så här måste Ylva ha upplevt fasan när hon kommer ner från sätern och finner alla på gården döda.
/…/ spänningen utvecklas på flera plan, där Holm skickligt balanserar mellan äventyr och psykologisk realism.
/…/ Ändå är motsättningen mellan de båda ungdomarna det mest intressanta. Kulturkrocken är häftig när den fint bildade köpmanssonen möter bondflickan som har praktiska färdigheter men inte ens kan läsa ut bokstäverna när han, den stumme, skriver sitt namn med kol på en bit näver.
Också könsrollerna är på kollisionskurs för i skogen är Ylva ihärdig som en karl.
Som man kan vänta blir de trots allt kära i varandra. Den begynnande kärlekshistorien är fint och känsligt tecknad och antyder en fortsättning. Den vill jag gärna läsa.”
Kommentar: Jag med!
Det vill däremot inte Birger Hedénvik som recenserade i Sundsvalls Tidning den 15 september 2009:
”Elvira Birgitta Holms roman är rik på händelser och spänning. Viktigare är dock den fina skildringen av känslorna och spänningen mellan de båda ungdomarna. Dessutom lyckas hon på ett utmärkt sätt foga in homosexualitet som ett tema i romanen.
Nu hoppas jag bara att denna roman får vara sig själv nog, och att författaren inte skriver en fortsättning; då och då är det något jag önskar att en del författare skulle avstå från oftare och låta läsaren fundera vidare i sin egen fantasi.”
Kommentar: Lessen att göra en recensent besviken, men också jag funderar ju vidare i min fantasi!
En av de finaste recensioner jag fått i mitt liv fick jag av den då elvaåriga Matilda i Vellinge, som har en bokblogg på nätet, Matildas bokhörna, med avancerade analyser av de böcker hon uppenbarligen slukar dag och natt. Den 28 april 2009 skrev hon:
”Månskensvargen är en bok jag verkligen vill rekommendera till alla som tycker om att läsa om spänning, historia, kärlek eller helt enkelt tycker om att läsa (de som inte tycker om att läsa borde också läsa den här boken, så kanske de förstår hur underbart det är att läsa).”
Kommentar: Tack! Härligt Och Matilda var snabb att notera August-nomineringen också och lovar hålla tummarna. Det tackar jag för.
Hon har även läst och rekommenderar Zip till sina bloggläsare. En begåvad tjej!
En annan rolig recension var Magnus Utviks i SVT:s Gomorron Sverige den 20 oktober 2009, apropå August-nomineringen: ”En bok att ligga och läsa med ficklampa under täcket”.
Kommentar: Vilka lustfyllda minnen det rådet väcker! Plötsligt minns man hur härligt det var att ligga där och sluka sida efter sida fast man skulle sovit för länge sen! Jag fick förresten nyss lära mig att det heter ”att fickla”.
Värmlands Folkblad utnämner Månskensvargen till mitt mästerverk!
Hervor Svenonius/Ulla Wenzel skrev den 31 maj 2009:
”Elvira Birgitta Holm är en författare med en ganska gles och ojämn produktion bakom sig. Kanske har hon samlat sig för sitt mästerverk, den medeltidsroman som nu ges ut i vår: den över 600 sidor tjocka Månskensvargen, med handlingen delvis förlagd till Värmland.
/…/ Mitt i allt de svåra, det hårda och uppochnervända finns kärleken, så försiktig och tvekande, och så vackert beskriven att man blir varm i hjärtat. De 600 sidorna vänder sig själva och boken känns aldrig lång.”
Kommentar: Gles må min produktion vara, men inte ojämn. Jag blir bättre och bättre för varje bok, vågar jag nog påstå. Oregelbunden är den däremot, onekligen. Det gick ju fem år mellan Zip och vargen. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till nästa bok.
En negativ recension har faktiskt dykt upp i strömmen av lovord, i Kristianstadsbladet, efter vad jag fått mig berättat, men jag har inte lyckats få fatt i den och läsa den, och det kanske är lika bra. Jag lär ska ha fått kritik för att jag inte skrivit den bok recensenten väntat sig efter nutidsskildringen och queer-temat i Zip. Nej, men det är den här boken jag har skrivit. Hur vore det att ägna sig åt den?
Och queer-temat finns ju där. Positiva omnämnanden med den vinkeln har förekommit i exempelvis Malmö Gayradio och på QX webbsida. Undrar just vad Kristianstadsbladets recensent hade väntat sig.
Den 6 november 2009 fick så Dagens Nyheter äntligen ur sig en recension.
Anne-Marie Karlsson skrev:
”Medeltidsskildringen i Elvira Birgitta Holms ”Månskensvargen” är långt från den romantiserade schablonbilden i många andra historiska berättelser och fantasyromaner.
Det är pestens tid och ädla riddare lyser helt med sin frånvaro. Holm skildrar realistiskt en grym tid fylld av umbäranden och skräck. Människor fruktade både ondskefulla naturväsen och en sträng och straffande Gud förutom rövare och våldsmän.”
/…/ ”Holm filtrerar berättelsen genomYlvas sinne på ett originellt och effektivt vis. Tankarna löper genom Ylvas huvud och hon ställer mängder av frågor till sig själv. Många meningar är korta och ofullständiga. Konkreta beskrivningar av vad hon gör och tänker blandas med minnen av händelsen i barndomen. Läsningen rinner självklart genom de korta kapitlen och skapar en naturlig inlevelse.”
/…/ ”Holm förenar historisk trovärdighet med tidlösa frågor om makt och förtryck samtidigt som hon tecknar porträtt av två utlämnade ungdomar som lyckas överbrygga de sociala skillnaderna och nå fram till varandra.”
Kommentar: Recensionen har lite invändningar om min behandling av könsroller, tycker att det blir ”lite övertydligt”. Jag tror att diskussionen om könsroller är långt ifrån avklarad, det behövs fortfarande bränsle. Det är bara att se sig om! Det handlar kanske inte längre om vem som ska mjölka korna, men att vi fortfarande blir inlåsta i stereotypa mönster av medier och av värderingarna bland många unga, inte minst med invandrarbakgrund, är ett sorgligt faktum. Moteld behövs!
Ann-Marie Karlsson nämner också, till skillnad från många andra recensenter, att Mikael haft en kärleksrelation till en man och påpekar att queer-temat funnits med nära nog sen debuten 1974, men nämner bara böckerna i serien om Karl-Ludvig och Johanna. Läs Draksommar, Drakvinter och Zip! Framför allt den sistnämnda. Där finns queer så det räcker och blir över.
I Södermanlands Nyheter den 19 november 2009 skriver Kattis Streberg ganska slängigt om vargen. Och hakar också hon upp sig på detta med ifrågasättandet av könsrollerna:
”Medeltiden är en verkligen en mörk och dyster tid i Elvira Birgitta Holms Månskensvargen. /…/ Det är oerhört eländigt, men Elvira Birgitta Holm lyckas göra Ylva till en så levande och intressant person att man bara måste få veta hur det går för henne.
/…/ Han visar sig också vara en baddare på att utföra traditionellt kvinnliga sysslor medan Ylva klipper håret kort och upptäcker att hon trivs bäst i manskläder och med mansjobb.
Här blir historien lite för politiskt korrekt och konstruerad för min smak. Det skorrar lite falskt när Elvira Birgitta Holm vill dissekera könsroller mitt i medeltidsrealismen.
Men spänningen är det inget fel på. Det finns hela tiden ett driv i berättelsen som gör att man vill läsa vidare och få veta hur det går.”
Kommentar: Som om det inte också på medeltiden fanns människor som kände sig fel i den roll ett starkt traditionsbundet samhälle tilldelat dem. Se även kommentarerna ovan och nedan.
Recensionen i Uppsala Nya Tidning den 21 november 2009 är nog den jag gillar mest av dem alla, näst den i Expressen, trots invändningen i slutet. På några rader fångar Maria Nygårds in både bokens karaktär och handling. Jag skriver av hela:
”Det är 1300-tal och pesten sveper genom Sverige. Fjortonåriga Ylva har vallat djur halva sommaren och när hon återvänder till sin by möts hon av eld och död. Hus och sjuka kroppar brinner. Hon flyr. Men hon är inte ensam länge, för i skogen möter hon en stum pojke. Vad är han? En farlig vittra, en räddande ängel eller bara en illaluktande vekling som vet hopplöst lite om att leva i vildmarken? Tillsammans finner de sätt att överleva.
Augustprisnominerade Månskensvargen är en fängslande berättelse om desperation och kärlek. Genom svält och kyla klänger sig Ylva och pojken och kallar Ulv fast vid livet och vid varandra. Trots att ensamheten gör dem väldigt utsatta erbjuder den också frihet att växa utanför den trygga världens normer där ingen av dem passar in.
Med ett egensinnigt språk och historiskt kunnande, som återkallar en svunnen tid utan att bli svårläst eller för faktatung, har Holm skrivit en stark roman om vuxenblivande i en hård värld.
Det enda problemet är att det plötsligt avhuggna slutet lämnar en känsla av ofullständighet. Tydligen är en fortsättning på väg, men även böcker som kommer att följas av en del till bör ha ett riktigt slut.”
Kommentar:Maria Nygårds har sett och förstått ett av bokens viktiga teman: pesten vände världen upp och ner och plötsligt blev det möjligt att tänka nytt, att bryta mönster och roller.
Men ingen har, som jag har sett, kommenterat det som jag anser vara bokens bärande tema, det jag i grunden ville undersöka och berätta om: hur överlever man, mentalt och fysiskt när man har förlorat allt?
Jo, en kommentar kom sent omsider i Birgitta Franssons recension i Opsis Barnkultur nr 4 2009:
”Holm vet mycket om medeltidens människors rädslor för skärselden, helvetet och underjordiska makter. Hon kan också mycket om traditioner och överlevnadsvillkor. Allt hade hon inte behövt ta med i boken. Man blir lätt övermätt på detaljerade skildringar av hur Ylva gör nål och tråd av rötter och ben, tillverkar snaror och lagar mat av det hon hittar i naturen.”
Kommentar: Det är visserligen roligt formulerat, men i mina ögon en både orättvis och ganska njugg kommentar. Andra har tvärtom konstaterat att boken kan användas som överlevnadshandbok. Och det var ju ett av syftena med den, som sagt. Även om den mentala överlevnaden är det som intresserat mig mest.
Svaret på frågan om hur man överlever när man förlorat allt är: ensam överlever du inte. Utan kontakt med en annan levande varelse går du under.
Recensioner av Zip:
Zip har fått en del kritik för att ”gapa över för mycket”. (Mitt svar på det är att jag skriver inte om ”tonårsproblem”, jag skriver om livet! Och det låter sig inte inordnas i raka kategorier.). De flesta recensenter har ändå sträckt vapen inför bokens hetta och intensitet.
I Svenska Dagbladet skrev Ying Toijer Nilsson 21 juni 2004:
/—/ Nästan överambitiöst hopar hon alla tänkbara aktuella företeelser: mobbning, anorexi och homosexualitet, rollspelens fascination och en mångkulturell rikedom av språk och traditioner. Hon skriver utan märkbar distans till detta överflöd och jag frågar mig vart hon vill komma med detta kaos, hon skapar. Först efter många turer och utvikningar träder ett mönster fram.
Egentligen är ”Zip” en fortsättningsbok. Huvudpersonen femtonåriga Bim även kallad Zip mötte vi första gången i sommarlovsskildringen ”Draksommar” (1987) också det en bok om mycket starka känsor. Men ”Zip” är en roman som står för sig själv, skriven med en så stark intensitet att läsaren tappar andan.
Den yttre ramen är enkel: två nya elever en flicka och en pojke kommer till en nionde klass. De är förbluffande lika fast de kommer från olika länder, Serbien och Ungern – som i en gammaldags förväxlingsroman visar de sig faktiskt vara halvsyskon.
Dessa frimodiga, självständiga och vackra tonåringar åstadkommer en omvälvning i klassen. Nya grupperingar, nya konstellationer uppstår, till och med Bim rycks med, fast hon går omkring som en anorektisk zombie efter sin bästa väns död. Med värme och poesi skildras andra kulturer och traditioner som berikar de svenska ungdomarnas erfarenheter. Till slut mynnar handlingen ut i något av en kärlekskarusell, beskriven med frenesi. I detta fruktbara kaos blandas kön och identiteter och transvetismen underlättar för flicka att dras till flicka, pojke till pojke.
Som tecken på tonårstidens ambivalens luckrar Elvira Birgitta Holm upp alla gränser och till slut koncentrerar hon sitt budskap i en väl så romantisk syn på kärleken som hon låter Mischa stå för, den judiske botanikern som är far de båda halvsyskonen: ”- Att avvisa kärleken är att håna en gåva från Gud. En kärlek, flera kärlekar, man, kvinna, vad bryr sig kärleken om sånt?”
Den tesen kan vara knepig att leva upp till. Men skriva fram den lyckas Holm med i sin intensivt levande bok.
Bibliotekstjänst skrev:
Denna nära skildring av en ung, osäker och sökande flicka berör en mängd ämnen, t.ex. relationer, identitet., homosexualitet och homofobi, kärlek och lust, fördomar och främlingsrädsla. Författaren berättar med snabba scenbyten. Språket är ömsom sönderhugget med utrop och korta ofullständiga meningar, ömsom lyriskt och doftrikt. Den väl avlyssnade dialogen speglar effektivit olika känslolägen. (Ulla Forsén)
Frågan kvarstår till slutet: Vem älskar vem? Också vuxenvärlden medverkar till komplikationer med sina tveksamma relatoner. Språket är som i tidigare böcker, välavvägt och finstämt, möjligen något tuffare. En klart värdig uppföljare. (Ulf Tornberg)
I Borås Tidning skrev Peter Grönborg:
En förtjänst hos Elvira Birgitta Holm är att hon inte sorterar känslor i fack. Istället förmår hon gå direkt på det nerviga virrvarr som råder i en ung människas sinne.
Så när Zebrina och Zebastian plötsligt dyker upp för att börja i Bims skolklass kan hon på ett trovärdigt sätt attraheras av dem båda. Hon antar namnet Zip och tillsammans med Zacke bildar dessa Z-gänget.
Ett intresse för det könsöverskridande förenar dem. Det bryter stundtals av på ett provocerande sätt mot de traditionella föreställningar om kärlek som annars cirkulerar.
/—/
En annan sak man kan invända mot romanen är att den vill greppa allt för mycket: mobbning, anorexi, homosexuell våldtäkt, invandrarproblematik, incest …
Ibland spretar texten så yvigt att den hamnar i gränstrakten av TV-såpans ytlighet.
Samtidigt är det den fladdrande ymnigheten som skänker romanen det klatschiga uttryck som är dess konstnärliga signum och frästa tjuskraft.
Det ångar av en het puls i den dialogtäta texten.
I Dala-Demokraten skrev Gerth Ekstrand:
Elvira Birgitta Holm har så mycket hon vill tala om, så mycket intressant och spännande hon vill förmedla (också om orkidéer, den serbiska visskatten och japansk haiku) att historien riskerar att tappa fokus. Men Bim = Zip finns där, en allt starkare och alltmer medveten ung kvinna. ”Jag är jag. Längst inuti är jag.”
Just orkidéerna irriterade Cecilia Duijts-Lindahl i Kom Ut:
När jag var tonåring låg jag vaken på nätterna och läste böckerna om Karl-Ludvig, det var tonårsporr på högsta nivå.
”Vi skriver de böcker vi själva ville läsa som tonåringar” är Elvira Birgitta Holms förklaring. Och ja, visst ville man det. Annars hade man inte stått där vid utlåningsdisken med knallröda öron och försökt undvika bibliotekariens missnöjda blick när man lånade böckerna igen och igen.
Nu sitter jag med Elvira Birgitta Holms senaste ungdomsbok Zip i handen och hon skriver fortfarande böcker som tonåringar vill läsa och som föräldrar aldrig någonsin skulle köpa. Om de bara visste … En ordinär början tar snabbt en oväntad vändning, och de fyra huvudpersoneran utrforskar glatt sin och andras förmåga till kärlek och sex. Boken skildrar dessutom anorexi på ett nära, allvarligt och trovärdigt sätt utan instruktionsbokskänsla.
Vilket tyvärr inte lyckas lika bra när det handlar om orkidéer, hebreiska och krig som är ämnen som liksom kläms in i boken. Kanske skulle hon ha begränsat sin upptäckarlusta lite? Det är trots allt inte i första hand orkidéerna vi är intresserade av.
Recensioner av Drakvinter:
Bibliotekstjänst och flera av de större landsortstidningarna har skrivit uppskattande. DN har som vanligt struntat i mig, medan Ying ToiJer Nilsson i Svenska Dagbladet skrev uppskattande.. Flera av recensenterna har sett sambandet mellan böckerna om Dramm och Drakvinter.
I Helsinborgs Dagblad skriver Agneta Edwards den 14 augusti 2000 med rubriken Sorg och svartsjuka i berättelse som berör:
Elvira Birgitta Holm skrev sin första bok Förbjudet tillsammans med journalistkollegan Hans-Eric Hellberg 1974 och det kom att bli en hel serie om Karl-Ludvig och ungdomarna runt honom, där sex och kärlek är ett genomgående tema.
Ensam från 1976 skrev hon på egen hand, det var en av de tidigaste tonårsböckerna om pojkars homosexualitet och omdebatterades friskt. Kaninmordet som kom ut 1982 är en stark berättelse om grymhet mot djur, Åskpojken från 1989 handlar liksom Draksommar och Drakvinter framför allt om unga människors starka känslor.
Förutom de psykologiska realistiska ungdomsböckerna har Elvira Birgitta Holm skrivit en naturlyrisk och spännande fantasyberättelse i två delar. Dramms vandring och Dramms färd över vattnet. En tredje bok kan vara på väg, vilket jag personligen vore glad för, det är nämligen en både språkligt och innehållsmässigt vacker och sinnlig läsupplevelse för alla åldrar.
Förutom genrens traditionella kamp mot det onda och uppror mot tyranneri, strid för frihet och det goda, rymmer böckerna om den lilla, skogsvarelsen Dramm precis samma teman som de realistiska; kamratskap, svartsjuka, svek och kärlek.
Draksommar är den första boken om den då tolvåriga Bim och hennes familj som flyttar från Stockholm till en liten skogsby i Dalarna. Den handlar om hur det är att vara flicka och vilja vara pojke, om sista sommaren som barn och om den första kontakten med kärlek och erotiska känslor.
Drakvinter är en fristående fortsättning och inleds en bitande kall nyårskväll. Feststämningen i byn tar tvärt slut när Bims väninna Madeleine drunknar efter att en motorcykelfärd slutat i en isvak. Den inträngande skildringen av Bims sorgearbete varvas med minnen och dagboksanteckningar.
Läsaren kommer hudlöst nära och får nyanserade bilder av de båda flickorna och deras relation som i alla fall för Bims del kom att gränsa till kärlek. Förhållandet var komplicerat och ojämlikt; Madeleine är lite äldre, tuff på ytan. Hon manipulerar, testar och leker med människor.
Varför söker hon sig plötsligt till Bim, nästan som om hon vill ha skydd. Mot vad? Madeleine förbryllar och gäckar.
Det vackra, bildrika och samtidigt koncentrerade, närmast lyriska språket förstärker de intensiva känslor som skildras; skuld, sorg, kärlek och kanske värst av allt, svartsjukan och hatet som Bim känner mot Tom-Tom, hennes storebror som körde motorcykeln – eller gjorde han inte det? Var det verkligen en olycka?
Efter hand klarnar sambanden, men somliga frågor förblir obesvarade och lämnar stort utrymme för egna tolkningar. Boken berör djupt och stannar länge hos läsaren.
Bibliotekstjänst skriver:
/—/ En tät skildring av två unga flickor och deras komplicerade relation. Här finns också nyansrika porträtt av flera personer runt de båda flickorna. Genom hela berättelsen är naturen intensivt närvarande. Författaren hyser en välgörande tillit till sina läsare och lämnar stort utrumme för olika tolkningar. En egensinnig, sensuell och levande ungdomsroman. (Ulla Forsén)
/—/ Succesivt läggs pusselbitarna på plats, man förstår efter hand en del av sambanden, men det finns också obesvarade frågor. Språkdräkten är sparsmakad och koncentrerad, nästan poetisk, utan att vara svår, och metaforerna är många och vackra. En angelägen bok med ett viktigt innehåll för ungdomar i allmänhet och flickor i synnerhet. (Ulf Tornberg)
I Värmlands Folkblad skriver antingen Hervor Svenonius eller Ulla Wentzel (recensentens namn har fallit bort i trycket) den 27 september 2000, rubrik Ung och sårbar:
/—/ Många personer får nyanserade och fina porträtt i boken, framför allt ungdomarna men också de vuxna. Brodern Tom-Tom, Zacke, den trofaste och musikaliske killen i granngården, och så Madeleine. En tjej som har det trassligt hemma, föräldrarna bråkar och den ilskne styvfadern stryker sig kring henne (inga detaljer avslöjas). Vi får en bild av en gränslös och labil tonårstjej. Sexualiteten är hennes sätt att kommunicera och hon riktar den både mot killar och tjejer.
Berättelsen är skriven i tredje person. Perspektiven växlar mellan rent filmiska scener, beskrivna av någon utanförstående och scener ifrån Bims synvinkel.
Det är en skakande och sorglig historia, den lockar fram gråten gång på gång. Den är också mycket spännande och bjuder på överraskande vändningar ända fram till slutet. /—/
I Norrbottens-Kuriren skriver Marianne Ekenbjörn den 30 augusti, rubrik Starkt om sorgen efter en älskad person:
/—/ Det är starka känslor som rasar i Bim, kärlek och sorg, vrede och hat, känslor som bär henne långt bort, både från föräldrarnas omsorg och kompisen Zackes tålmodiga vänskap. Sorgen föder mörka tankar och hatet mot storebror Tom-Tom hotar att bli större än kärleken till Madeleine.
Holm skruvar till berättelsen ytterligare ett varv när hon låter läsaren ana att bakom olyckan – för att det ären olycka vet vi hela tiden – finns mörka stråk som Bim inte sett, eller orkat ta in.
Språket i Drakvinter följer handlingen som handen i handsken, inte överdrivet poetiskt, men med partier skönt melodiska och med rätt ton när mörker, kallt vatten och sorg ingår förening.
I Dala-Demokraten skriver Gerth Ekstrand den 14 augusti 2000, rubrik En mörk ängel:
/—/ en mycket välskriven och stark berättelse om den allra första (lesbiskt färgade) förälskelsens lust och smärta och sorgens bottenlösa förtvivlan.
Bim är otröstlig efter Madeleines död. Hon tänker tillbaka på deras tid tillsammans, delsvis med hjälp av sina dagboksanteckningar, sluter sig inom sig själv och prövar allt mer desperat olika vägar ut ur sin vanmakt.
Det finns stöd och tröst att få, hos föräldrarna och hos den alltid lojale och kloke kompisen Zacke i bondgården ett stycke bort, men det räcker inte. Det är Madeleine hon söker, ett budskap från andra sidan döden. /—/
Ett par av specialtidningarna för homo- och bisexuella har också uppmärksammat Drakvinter.
I QX skriver Nenne Nestius:
Det är sällan jag läser böcker där man börjar störttjuta på första sidan och håller på tills boken är slut. Men det är precis vad som händer när jag läser Elvira Birgitta Holms nya ungdomsroman Drakvinter. Det är en av de sorgligaste böcker jag någonsin läst. /—/ I centrum står Bim, en tjej i de tidiga tonåren som just börjat förstå att hon är kär i sin kompis Madeleine, som är en tuff tjej med rykte om sig att hångla med en massa killar och som glider omkring i tillvaron – till synes bekymmersfri. Visst låter det som upptakten till ”Fucking Åmål”, men här finns inga lyckliga slut eller roliga skämt. Allt är svart, mörkt och en iskall vinter ramar in porträttet av de båda flickorna. Att förlora sin första kärlek, som Bim gör, måste vara bland det värsta som kan hända. Att dessutom veta att föremålet för hennes känslor inte alls var så tuff som hon verkade – utan en mycket ensam och rädd människa, gör ju knappast saken bättre. Under Madeleines självsäkra yta döljer sig en massa smärta och man anar en fruktansvärd hemsituation med en pappa som utnyttjar henne sexuellt. /—/
I Kom UT/Homoplaneten i maj 2000 skriver Greger Eman:
”Jag älskar henne” skriker Bim till sin pappa. Hon syftar på Madeleine, den lilla knäppa och tuffa tjejen som pussade alla killar i skolan och som de sedan påstod att de varit tillsammans med. Men Bim och Madeleine har verkligen kysst varandra. Och nu är hon borta. Druknad. Död. Vart ska Bim ta vägen? Vem ska hon kunna prata med?
I Elvira Birgitta Holms nya ungdomsroman Drakvinter – en fortsättning på hennes förra med titeln Draksommar – står kärleksrelationen mellan två trettonåriga flickor i centrum. Detta är inte första gången som Holm skriver om homosexualitet bland ungdomar. Redan i sina första böcker om den unge Karl-Ludvig, som hon skrev tillsammans med journalistkollegan Hans-Eric Hellberg, fanns temat. I sin första egna roman, Ensam (1976) ”gifter sig” två pojkar i en ceremoni. Deras kärlek skildras som en sprittande lycklig lek. Holm anses vara en av pionjärerna när det gäller att skildra pojkars homosexualitet i tonsårsromaner.
Kärleken mellan Bim och Madeleineär inte lika lycklig. Tvärtom – Drakvinter är en svart bok – om sorg, dödsskräck, förtvivlan, förvirring och längtan – allt mot en bakgrund av lantlig idyll någonstans i Dalarna. /—/
Att inte bli förstådd, inte bli hörd, inte kunna prata med någon – varken vuxna eller jämnåriga – om det som trycker en, är också det viktiga temat i denna bok, snarare än flicka-älskar-flicka. Men här finns som sagt också alla de existentiella frågor som tarvar (men aldrig får) ett svar.
Holm har en egen stil som gör hennes böcker lättlästa. Jag kan förstå att många ungdomar älskar hennes böcker. /—/
Recensioner av Draksommar:
Boken vann delat förstapris i Bonnier Juniorförlags pristävling.
Jag ska leta på juryns motivering och recensioner bara jag får ordning på mina pärmar.
Recensioner av Åskpojken:
Recensioner finns i en pärm. Jag ska leta.
Recensioner av mina första böcker
Förbjudet:
När Förbjudet kom ut väckte den mycket blandade recensioner. Somliga applåderade, andra buade och många trodde inte att jag gjort så särdeles mycket själv. Att debutera tillsammans med en författare som skrivit massor av böcker förut var visserligen lärorikt, men gav knappast ära.
Så här skrev Sonja Svensson (senare chef för Svenska Barnboksinstitutet) i Arbetaren om Förbjudet i februari 1975:
Garvade Hans-Eric Hellberg och debutanten Elvira Birgitta Holm har tillsammans skrivit en minst sagt annorlunda bok om ungdom på konfirmandläger. Uppslaget är Elvira Birgittas: en tidningsnotis om en konfirmand som våldtog en medkonfirmand på en kyrkogård. Det låter ju nog så sensationellt, men författarnas avsikter är att slå hål på sensationen och visa vad som kan ha legat bakom – och vad som i bästa fall blev följden.
Författarna skriver ett kapitel var: EBH om den häftige men innerst ömhetstörstande Karl-Ludvig, H-EH om den nyfikna och orädda Johanna. Boken ger ändå ett enhetligt intryck. EBH har tydligen inte haft någon svårighet att anpassa sig till H-EH:s stil: enkelt, konkret språk och avskalade repliker. Framställningen blandar snabba händelseförlopp med långsammare partier som analyserar barndomshändelser, tankar och gester. Det mesta är taget på kornet och skickligt använt.
Resultatet har blivit en bok i full klass med det bästa H-EH skrivit själv. Den är lättläst och ger en hel del – bitvis mycket rolig – information om vad ungdomar tänker om Gud, sex och snyggingar av motsatta könet.
Så här skrev Ulf Wickbom i Svenska Dagbladet i december 1974:
Också Förbjudet av Hans-Eric Hellberg och Elvira Birgitta Holm handlar om ungdom. Det är ofrånkomligt i detta fall, eftersom boken skildrar konfirmanders kättja: ”Varför kan man bli kåt när man bara är tretton fjorton år och inte kan gifta sig förrän man fyllt arton. Det verkar ju rena djävulskapet från guds sida.”
Av författarna har Elvira Birgitta Holm skrivit vartannat kapitel. Det handlar om gossen Karl-Ludvig. Hans-Eric Hellberg har skrivit de mellanliggande kapitlen om Johanna.
Resultatet har blivit en rättfram, nästan uppsluppen bok om de tidiga tonårens sexualproblem. De beskriver konfirmandlägrets brunst och romantik utan pedagogiska råd och anvisningar, utan moral – eller omoral.
Författarna har endast haft till syfte att skriva en bra roman. Det tycks vara det bästa som kan hända en roman – vare sig den vänder sig till ungdom eller vuxna.
Ingvar Engvén i Dala-Demokraten januari 1975 var mindre imponerad:
/—/
Tillsammans har de försökt ta ett rejält skamgrepp på verkligheten och berättar om sex på ett konfirmandläger. Boken är en livlös historia där viljan att skildra sex är mycket större än förmågan att säga något väsentligt i ämnet.
/—/
Jag har svårt att tro att denna substanslösa skildring har några effekter på sina läsare. ”Förbjudet” sönderfaller i sina många kapitel och av mjuksexet har det bara blivit en sexualtryfferad romantik.
Kerstin Stjärne var recensent för svensk Bokhandel och var mer välvilligt inställd
om än inte så glad åt den hon heller:
I en lätt och varm ton berättar Hellberg & Holm om Johanna och Karl-Ludvig på konfirmandläger (vartannat kapitel vardera). Boken har ett viktigt och sympatiskt budskap om att tycka om varandra varsamt och vara rädda om varandra och ambitiösa ansatser att diskutera för åldern högst aktuella frågor: sex, religion, könsroller.
Men trots drastiska ingredienser gör boken ett ytligt och ljummet intryck. /—/
Recensenten Jan-Olof Norberg i Borlänge Tidning tog med boken till en lektion i skolan
och läste högt för en sjua.
/—/ När lektionen tog slut, bad eleverna att få sitta kvar på rasten för att höra ett par kapitel till. Jag förstår dem. Boken angår dem i högsta grad. Den är om ”ömhet och snuddningar och längtan och mjuksex”. Men jag tycker också att den angår mig och andra vuxna, därför att den är en så nyanserad skildring av vårt kontaktbehov. Men den handlar också om de tabun som finns kring beröringar, lika oavsett om vi är barn eller vuxna.
I Folkbladet Östgöten är Lena Köster inne på liknande tankar (oktober 1974):
/—/ Förbjudet är en bok för unga människor, men också för äldre. Den förklarar så mycket, berättar om hur det är att vara äldre än barn, men yngre än vuxen. Den berättar hur det känns att vara ung och kåt och rädd och djärv och längtande efter ömhet och gemenskap när man just har slungats ut ur barndomsvärlden.
/—/ Vilken vuxen i dag skulle inte ha vetal läsa en sådan bok i sina tidiga tonår?
Recensioner av Tillåtet:
Precis som Förbjudet möttes Tillsammans av blandade recensioner, minst sagt.
Agneta Uddenberg skrev mycket positivt i Kvällsposten i september 1976:
I bokflodens frestande mångfald kan det vara lätt att gå förbi en underbar liten bok som har ett anspråkslöst yttre med ett omslag diskret som en lärobok. Den heter ”Tillåtet” av Hans-Eric Hellberg och Elvira Birgitta Holm (Författarförlaget).
Paret har tidigare skrivit ”Förbjudet” som handlar om samma ungdomar, Johanna och Karl-Ludvig och liksom i den boken är det Hellberg som skrivit flickans avsnitt och Holm som skrivit det som handlar om Karl-Ludvig.
Detta formar sig till en mjuk, fin och sensuell liten roman, som fint och varligt tangerar just det som kan vara svårt eller genant om man är mycket ung och mycket kär.
Boken är mycket välskriven, språket är mycket vårdat och författarna kan konsten att låta tonåringar prata på sitt eget sätt utan att det blir tom eller ytlig jargong. Personerna är mycket fint tecknade och det finns scener med briljanta iakttagelser /—/.
Hurra för den här boken!
Bibliotekstjänsts recensent Gunila Ambjörnsson skrev bland annat:
/—/ Det är lite svårt att beskriva den här boken, det är en roman och fungerar som sådan, men man blir också tvungen att säga att den ”tar upp” det mesta som hör till sex i tonåren, betar av det ena problemet efter det andra på ett sätt som skulle kunna vara programmatiskt om det inte samtidigt var en så nyttig och varmhjärtad bok att man får överse med det.
/—/ Synd bara att hjältinnan är så vacker och klok, när hjälten är så mycket mänskligare och lättare att identifiera sig med.
Britt Engdal, också bibliotekstjänst skrev:
/—/ Hela boken handlar om sex, om längtan och hetta, om problem och okunnighet. Det är roligt, ömsint, varmhjärtat, lekfullt, men kanske en aning enformigt – och mycket ohöljt, vilket antagligen kan uppröra en del vuxna läsare. Boken består huvudsakligen av dialog i en tonårshumoristisk jargong och är mycket lättläst. Porträtten av Johanna och Karl-Ludvig är charmfulla.
Det tyckte fortfarande inte Ingvar Engvén i Dala-Demokraten (december 1975):
/—/ ”Både Hellberg och Holm lånar sina figurer sin egen vuxna tankevärlds många ord och känslor. Det är långtifrån övertygande. Möjligen tänkbart som skildring av två brådmogna ungdomar, men då mister också berättelsen den eftersträvade allmängiltigheten. Det är svårt att fängslas av och känna för de två huvudpersonerna. Via någon sexualromantisk yra utmanar författarna alltför ofta löjet. /—/
Jan-Olof Norberg skrev i Borlänge Tidning (december 1975):
/—/ Det handlar om sex, alldeles riktigt. Men det är sex och känslor, viktigt nog. Kommer du ihåg vilken underbar känsla det var (är) att bli omsorgsfullt och smeksamt kammad av den du var (är) förälskad i. Sådant handar också ”Tillåtet” om.
Hans-Eric Hellberg och Elvira Birgitta Holm tar i boken också upp det faktum att de flesta pojker, kanske också flickor, har ”homosexuella förbindelser” någon gång under sin uppväxttid.
Många kommer att vilja se författarna på botten av en sjö med en kvarnsten om halsen för att de skriver om verkligheten. Men de flesta är ändå kloka, och inser att det är ett viktigt framsteg. /—/
(Mycket riktigt fick jag också åtminstone ett brev från en lärarinna som just önskade mig att kastas i havet med en kvarnsten om halsen, men det kanske var efter Ensam…)
Kerstin Stjärne upprepade sin kritik om ljummen eftersmak som hon gav redan Förbjudet i sin bok Passningar (Bo Cavefors förlag 1977):
/—/ Jo, allting är skönt och rart i den här boken. Och så charmigt och skojfriskt och slagfärdigt att man inte riktigt får tag i nånting. Det är lite grann som att äta en läcker fluffbakelse – men smakade den egentligen någonting alls? Och i den här vispgräddeprosan, som smälter i mun, vad blir själva orden av, människorna, historien?
Ungdomsroman som konsumtionsvara, världens godaste glass, borta i samma ögonblick den är konsumerad.
Nå, massor av brev från ungdomar visar att böckerna ger mer eftersmak än så, väcker frågor, fick dem att undra och fundera. Tack och lov!
Recensioner av Ensam:
En av de ovanligaste – och roligaste – recensioner jag fått skrevs av signaturen Hans i tidningen Revolt, en tidning för homosexuella som kom ut på 70-talet. Recensionen fanns i numer 5, årgång 7 och hade rubriken ”Ensam – en recension faktiskt” (Trots att den är lite lång tar jag med hela!)
Jag fick ett samtal från Örebro. Det var från Cege. Han var helt entusiastisk.
— Du måste läsa den här boken! Sa han. Den kom ut i måndags och det är den första vettiga bok som skrivits om homosexualiteten.
Så jag ringde till Författarförlaget och beställde Elvira Birgitta Holms ungdomsbok ”Ensam” för ”benägen recension”. Den kom dagen därpå och på kvällen började jag läsa den. Jag kunde inte sluta! Den gäst jag hade hemma fick i stort sett sköta sig själv den kvällen.
Under helgen for jag till Köpenhamn. Mitt i natten ringde Peter. Han hade just läst färdigt ”Ensam” och var heltänd på den.
– Äntligen en bok utan pekpinnar! utropade han. En bok som visar att det är roligt att vara bög. En rak och juste bok, Om människor som lever ut sina känslor och inte hymlar eller gör något märkvärdigt av dem. Vilken kontrast till alla kverulantiska gamla bögars böcker. Vi måste få plats med en recension redan i nästa nummer!
Jag skrattade åt hans entusiasm som var lika spontan och härlig som boken.
– Jovisst, lovade jag,
– Vad är det? Undrade min sömnige pojkvän oroligt. Har det hänt något allvarligt?
– Inget farligt, svarade jag. Bara en lätt kulturrevolution. Du förstår för första gången i svensk litteratur ser man på homosexualiteten med ömhet och humor. Hittills har man bara kunnat skildra homosexualiteten som om den var garanterat tragisk. Du vet det där ”Jag är homosexuell men jag bär mitt kors…”
– Handlar boken bara om homosexualitet? Undrade pojkvännen.
– Nej, det är det som är det fina. Homosexualiteten kommer på ett fullständigt naturligt sätt in bland skildringen av de andra ungdomarnas förhållanden. Den här boken är något som jag saknat länge. Jag har ju berättat för dig att vi håller på att förbättra sexualundervisningen i Sverige, att vi håller på att fördjupa den. I framtiden ska det handla inte bara om sex utan också om hur det är att vara tillsammans. Jag gillar den här boken för att den lyckas där läromedlen misslyckas. Hur skickliga och ambitiösa läroböckerna än är så blir de på något sätt övervägande tekniska. ”Ensam” däremot är på något sätt: Livet.
– Vad menar du med det?
– Ja, det låter pretentiöst. Men det är just det det inte är. Här skriver Elvira Birgitta Holm om Karl-Ludvig och Johanna. Två helt vanliga ungdomar och deras förhållande när det är bra och när det går snett. Tusentals svenska ungdomar kommer att känna igen sig i den beskrivningen. I deras kärlek och osäkerhet. I deras sökande.
Här finns inga mallar. Inget facit på hur förhållandena borde vara. Och just därför känns boken så stimulerande och berikande.
– Oj vad du tar i.
– Ja, det kan väl hända. Men jag tycker verkligen att den borde finnas i varenda klassrum. Boken är förresten för rik för att bara läsas av tonåringar!
– De där homosexuella…
– Anders och Böne (Björn) menar du. De som är så lyckliga att de bara inte kan låta bli att visa det. Jovisst! Och Bönes härliga självklart förstående föräldrar och syskon. Ändå saknas inte problem. Det är ingen idyll. Ta t ex beskrivningen av allas svårigheter när både Karl-Ludvig och Anders, varandra ovetande, är otrogna med samma tjej: Suger-paj. Elvira Birgitta skildrar flickan Suger-paj på ett fascinerande sätt. Suger-paj är den religiösa flickan. Hon som annars blir sterotypt beskriven. Tjejen man annars alltid skrattar åt eller har medlidande med. Suger-paj blir genom Birgittas beskrivning en annorlunda, fullt trovärdig tjej, Hon skildrar genom Suger-paj det där fantastiska att man inte alltid känner det man förväntat sig. Känslornas överraskning. Du vet när man förväntar sig att känna en sak och sedan upplever något helt annat. Livet är ju minsann inte alltid sånt, som andra påstår att det ska vara. Det rymmer så mycket mer, tack och lov. Om man bara har ork och mod att ta emot.
– Just det. Hur skulle det vara om vi skötte våra s k relationer ett tag? Livet är ju ändå viktigare än litteraturen.
Han kysste och smekte mig på ett ytterst ointellektuellt sätt.
– Kan väl hända, medgav jag, innan hjärnan slocknade. Men du måste läsa den! Lova det!
En mer traditionell recension skrev Willy Josefsson i Göteborgstidningen om Ensam i april 1976:
/—/ Ämnesvalet är kanske lättare: Gänget, kärleken och naturligtvis sex, vad annars?
Elvira Birgitta Holm har hållit sig till det receptet, men hon har lyckats få in ovanligt mycket väsentligheter i sin blandning.
Könsroller, ensamhet och utnyttjande är några av sakerna hon tar upp, liksom homosexualitet.
Mest handlar boken om Karl-Ludvig och Johanna. De är tillsammans – ovanligt mycket tillsammans. Men det är något som inte är riktigt som det ska.
Ett förhållande blir snett om någondera parten inte får möjlighet att leva sitt eget liv och utvecklas på sitt eget sätt.
Det vanligaste är förmodligen att tjejen formar sig efter killen, blir ett bihang till honom.
I det här fallet är det tvärtom Johanna som är den aktiva, engagerade.
Karl-Ludvig känner sig alltmera förkvävd och ensam i tvåsamheten.
Bokens andra par är Anders och Björn. De är hemligt förlovade och deras förhållande beskrivs så ömsint och fint att man inte tycker det är det minsta underligt att två grabbar tycker om varandra.
Det är ett stycke läsning som inga fördomar i världen kan överleva.
Med i berättelsen finns också Anna, en religiös tjej som har problem att bli av med sin oskuld.
Någon har sagt henne att man alltid kommer att avsky den första så därför väljer hon någon som hon ändå redan tycker illa om.
Att hon utnyttjar honom faller henne inte in…
”Ensam” är en fristående fortsättning på ”Förbjudet” och ”Tillåtet” som Elvira Birgitta Holm skrev tillsammans med Hans-Eric Hellberg.
Det är en mjuk och fin bok, trots att den inte skyggar för viktiga problem i samvaron mellan människor.
Det är många förhållanden som är ”tvärtom” i berättelsen, precis som i verkligheten.
Kanske är det därför som den är så fri från klichéer fast det är de gamla välkända sakerna det handlar om.
Och några färdiga svar på hur det ska vara finns inte med.
Dom får man tänka ut själv.
Anita Johansson i Helsingborgs dagblad (april 1976) var kluven till bokens korta kapitel, men gav sig sedan på nåd och onåd:
/—/ Det är fint att man får glutta in i de vuxnas känslo- och tankevärld (det är inte alltför ofta man får i ungdomsböcker). Det är fint att läsa om Björns och Anders kärlek. Det är fint attinte ”allting ordnar sig”.
Det är fint att verkligheten känns så nära, just så slingerbultigt komplicerat. Tvetydigt, mångfacetterat är livet; just så starka och ibland flyktiga är känslorna sådan (som Karl-Ludvigs) kan ensamheten vara. Visst är boken fin.
Recensioner av Karl-Ludvig:
Karl-Ludvig var en lite problematisk bok för recensenterna, och de har nog rätt i sina invändningar att den är svår att läsa och ta till sig utan att ha läst de tidigare böckerna.
Willy Josefsson uttryckte det så här i Göteborgs- Tidningen (november 1976):
/—/ Men kan man vara två farsor om ett barn? Och hur ska det bli med Anders kille? Kan man vara många tillsammans? Kanske är det lättare då?
Med de frågorna slutar boken. Det är mycket viktiga frågor. Elvira Birgitta Holm närmar sig samlevnadsproblemen på ett försiktigt och övertygande sätt. Hon är inte belastad med vare sig fördomar eller med beskäftiga och förment radikala pekpinnar. Hon är bara naturlig och det räcker långt.
Men med de här frågorna borde hon ha börjat sin bok. Det är på sådant hon är verkligt bra. Liksom på att skildra relationer och personer i samspel. /—/
Inger Hullberg i Motala Tidning (november 1976) är mer positiv:
/—/ Under de dagar Karl-Ludvig vistas här får han en förändrad bild av sin numera avlidna fader. Karl-Ludvigs förhållande till fadern var aldrig positivt. Fadern var sluten och dominant och sonen upplevde honom egentligen aldrig som en levande individ. Nu blir det en av byborna, Kåre, som berättar för Karl-Ludvig om hurdan fadern egentligen var och detta får stor betydelse för Karl-Ludvigs sätt att se på sin nuvarande situation.
Han får styrka att betrakta triangeln Anna-Anders-Karl-Ludvig på ett nytt sätt och den vänskap som sett hotad ut förstärks på ett positivt sätt för dem alla tre.
Elvira Birgitta Holm skriver en mjuk, färgrik prosa. Hon använder gärna bilder och liknelser som ger texten rytm och liv. Hon arbetar dessutom med stor koncentration och plockar bara fram de små väsentliga detaljerna som behövs för att helheten ska framstå klart.
/—/
Ulla Lundqvist, sedermera välbekant ungdomsboksförfattarslaktare,
spolade boken ganska rejält i Dagens Nyheter (december 1976):
/—/ Mitt i allt detta vandrar Karl-Ludvig håglöst och truligt omkring på spaning efter sin identitet. Det är trist. Lika trist som den kalgrå senvintern omkring honom.
Och det är synd, framför allt. Jag tror nämligen att Elvira Birgitta Holm kunde ha berättat engagerande om hon koncentrerat sig på ett eller ett par av de teman som finns i boken. Då kunde hon också utan ängslan ha avstått från schablonerna och jargongen. Jag spårar nämligen också en stilvilja hos författarinnan; en talang att utnyttja de uttrycksmöjligheter som finns i knapphet och antydningar.
Ingvar Engvén i Dala-Demokraten (december 1976) fnös även åt Ensam, men Karl-Ludvig fick honom i alla fall att höja på ögonbrynen:
/—/ Stramheten i berättandet gör att många av bokens sidor lever på ett fint och nyanserat sätt. Den medvetet korta, abrupta berättarstilen känns dock genomgående för komprimerad. Det ryms alltför mycket outtalat i texten, som bitvis blir som ett slags litterär rebus.
/—/ Dialogen är annars kärv och direkt, levande och vardagsnära. Några av personerna formulerar sig lika hurtigt ansträngt som förut men det rubbar inte det positiva helhetsintrycket, Miljö- och personskildring är bitvis riktigt fyllig, men man saknar en mer medveten uppläggning av berättelsen i stort, mer fasthet och struktur.
Recensioner av Tillsammans:
Med Tillsammans knöts trådarna ihop från de fyra tidigare böckerna.
Så värst fristående var den förstår inte.
Carl-Anders Norrlid skrev i Arbetarbladet (november 1978):
/—/ Det kan tyckas lite väl pedagogiskt tillrättalagt, som en from fingervisning om hur det bör vara mera än en skildring av ett verkligt förhållande. Men märkligt nog känns det aldrig så när man läser Elvira Birgitta Holm. Hon har en enastående förmåga att hitta en levande puls i allt hon berättar om, en bultande puls skulle jag vilja säga, för hon kommer med sina många infallsvinklar tätt inpå det komplicerade i människans tillvaro och stannar sällan vid det entydigt schematiska. ”Det gör ont att leva”, säger en kurator på det sjukhus där Anna vårdas efter sitt självmordsförsök. ”Livet finns” heter det på ett annat ställe, och mellan de polerna är hennes berättelser spända.
Som stilist är Elvira Birgitta Holm något alldeles för sig. Hon har i de här böckerna utvecklat en egen, snabb, impressionistisk prosastil. Hon dröjer inte länge vid varje episod, men hon väljer sina scener med stor precision och träffar också för det mesta det som känns väsentligt. Öppet, fördomsfritt, närmar hon sig de människor hon porträtterar. Få skriver just nu så kunnigt om ungdomar som hon.
Ulla Lundqvist höll inte precis med i sin stora utskåpning
av dem samtida ungdomsromanen i Dagens Nyheter den 5 december 1978:
/—/ Värre, mycket värre är dock Elvira Birgitta Holms brygd av våld, självmord, känslotrassel och inte minst detaljerade skildringar av manligt homosex som sannerligen inte river tabun – därvidlag är dörrarna i dag vidöppna – utan snarare ger intryck av att vara hopkok på ren spekulation. Volymen, Tillsammans heter den, har en förtjänst – den lär vara den sista i en serie på fem delar som blivit allt sämre. /—/
Tur att man var i gott sällskap den gången…
Recensioner av Kaninmordet:
Kaninmordet väckte starka känslor när den kom.
Flera recensenter tog direkt avstånd.
Så skrev Anna Lena Wik-Thorsell i Svenska Dagbladet i oktober 1982:
”Kaninmordet” är en lika otäck bok som namnet och omslaget antyder. Den handlar om grymt, meningslöst våld, detaljerat beskrivet. Det antyds att Per-Åke är rädd för sin pappa men det räcker ingalunda som förklaring till att han stjäl kaniner och dödar dem, hänger upp dem, plågar fler, binder och skrämmer och plågar Mickel 11 år, och sprungen ut en annan samhällsklass än Per-Åke. (Gissa vem av dem som bor i en stor villa i Paradiset.)
Elvira Birgitta Holms goda berättarkonst försonar inget. Jag ser tyvärr inget positivt med den här boken.
Ingrid Hedström i Borlänge Tidning (december 1982) hade invändningar mot det korthuggna språket men fann boken stark på det sätt som gör att man minns den:
/—/ Kaninmordet är fylld av känslor, starka och oroande känslor, det är dess stora förtjänst. När kaninerna dödas är det verkligen mord, ohyggligt och skrämmande. När Per-Åke med konstiga ögon hotar Fredrik och Mickel med pistol känns det i magen. När Fredrik förråder och överger Mickel är det smärtsamt på riktigt. Och när Mickel på slutet cyklar genom skogen i den månljusa och skrämmande natten för att undsätta den besegrade Per-Åke, då är han släkt med alla de hjältar i böcker som Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta som växer genom att göra det som är svårt.
/—/
I Arbetarbladet skrev Anne Rothlin
(juni 1983, recensioner kommer verkligen långt efteråt ibland):
/—/ Här är det elvaårige Mickel och hans känslor som står i fokus i en av de absolut ruggigaste böcker som kommit under de senaste åren. Den är väl jämförbar med Eva Wikanders ”Johan är död” – den väcker liknande häftiga ångestkänslor till liv.
”Kaninmordet” handlar följaktligen inte bara om mordet på ett djur, utan kanske i ännu högre grad om mordet på den oskuld vi brukar kalla barndomen. Naket och utan förbehåll skildrar författaren de övergrepp som Mickel utsätts för då han försöker rädda sin väns kaniner och värna om sin egen integritet. Författaren vill skildra några av de mekanismer som styr våld och aggression i oss alla, barn som vuxna. Och bitvis lyckas hon med detta kusligt väl. /—/
Recensioner av Dramms vandring (första upplagan)
Det här är den recension av mina böcker som nog betytt mest för mitt författarskap.
Fortfarande värmer den och ger mig mod att skriva mina egna berättelser på mitt egen språk. Den är lång, men värd att läsa också för sitt eget vackra språk.
Så här skrev Carl-Erik af Geijerstam om Dramms vandring i Upsala Nya Tidning i december 1980 (Recensionen senare också publicerad i tidskriften Horisont nr 4 1981)):
Elvira Birgitta Holm har givit ut en ungdomsbok, Dramms vandring (Författarförlaget) som förtjänar att uppmärksammas också av en helt annan läsekrets än den från början tilltänkta. Den har nämligen konstnärliga kvaliteter som gör den oberoende av läsarnas ålder.
Dramm, tillhörande mosslsläktet, blir genom en olyckshändelse skild från sin flock och utsatt för en hel lång vinters köld och vedermöda. Detta öde blir så mycket hårdare som han är van vid att krypa ner till vinterviste i mjukmossan och att i gott sällskap och med goda förråd och under mycket berättande och sjungande avvakta solens och värmens återkomst. Men inte nog med att hans förmåga att uthärda köld blir utsatt för påfrestning, han tvingas också mot alla sina instinkter att bli både legosoldat i en krigförande armé och senare arbetsträl i en gruva i tjänst hos ett ont och hänsynslöst släkte, vars likhet med människorna är påtagligt.
Den stillsamme och fredlige Dramm undergår denna vinter en djup förändring och finner sig plötsligt vara ledare för de trälar som gör uppror mot den förkrossande övermakten. Det blir en det godas kamp mot det onda och läsaren erinras om Sagan om Ringen och Frodos öde att lämna sin trygga tillvaro för att bege sig på sin långa vandring mot den onda maktens fäste. Det är troligt att detta grundtema föresvävat den som nu berättat om Dramms vandring men hennes berättelse är helt egenartad och djupt förankrad i ett igenkännbart nu – den svenska skogen.
I själva verket spelar skogslandskapet en mycket viktig roll i denna berättelse och det är ingalunda återgivet som någon trolsk sagoskog utan med stor kunskap och med vakna sinnen för dess egenart. Kanske just med de skärpta sinnen som en liten varelse måste ha för att hinna gömma sig för alla jagande djur, ”för varg och lo, för räv och uv, för vessla och orm och grävling”. Ty mosslsläktet är småväxt och inlåter sig helst inte i strid. De lever fredligt och avskilt med sitt samlande av vinterförråd, och sitt arbete gör de lättare genom att sjunga och berätta om forna tilldragelser.
Genom sitt konkreta skildringssätt lyckas författaren göra sina fantasiväsen mycket levande. Hon har lärt sig den fina konsten att undvika det fantastiska och sensationella och låter oss i stället se de små skogsvarelserna första gången när de tvättat sig och klätt sig till fest:
Det luktade rent och nytt om dem alla, de var skrubbade med vatten som värmts med glödgad sten och gnuggade med torrgräs och kamomill. De nya mantlarna var färgade i ljung och al, i daggkåpa och måra, och låg lätt över deras axlar, de trampade mjukt i nya skinntassor.
Att läsa om mossls vinterförråd är som att ta del av ett stycke homerisk poesi och detta intryck blir stärkt av den rytmiska prosan:
Honungen är samlad och kådan, blåbär och lingon, enbär och rönnbär, tranbär, odon och måbär är plockade, lagda för sig i korgar av björkrot och näver. Stensöta, alrot och vitlök doftar i bingar av ene, svampar hänger från taket att torka, frön av vildhavre, älgört och granar ligger på gammelmantlar till tork tillsammans med nötter, töret är staplat, torrgräset bärgat.
Denna lyckliga tillvaro blir för Dramm ett ljust, nästan overkligt minne när han nu dras in i märka och dramatiska händelser. För han måste genom hela berättelsen göra sig hård och bekämpa sin naturliga mjukhet. Han måste lära sig att bruka våld både för att freda sig själv och för att rädda likasinnade. Men han får snart erfara att dagligt umgänge med våld håller på att göra honom okänslig. Detta blir ett av bokens fina inslag. Dramms insikt att våldet är nödvändigt men att man samtidigt måste vara vaksam mot dess makt över en själv.
En viktig hjälp mot hårdhet och förstening är att erinra sig alla gamla sånger och besvärjelser och ramsor. De utgör ett viktigt inslag i berättelsen och mossl har sånger för alla livets förhållanden inte minst till att hålla myterna levande och göra sinnena friska och mottagliga för nya myter. Men också i vanmakten blir sången en hjälp och en bot och Dramm stärker sig då och då med ”en tröstsång, en trampsång, en ensamsång för sig själv.”
För vilka läsare är då boken skriven? Vad jag nu relaterat av mina läsintryck visar ju inte precis på att den låter inrangera sig under rubriken ungdomsböcker dit förlaget fört den. Ändå är den nog en bok för unga läsare genom sin spänning och gåtfullhet, genom sin åskådlighet och lekfullhet och genom sitt allvar inte minst. Det är nämligen inte någon bok som försöker glida över det motsatsfulla i livet.
Det är en hård saga men den är märkvärdigt fri från det sensationellt skräckfulla som ju Tolkien är rätt svag för i sin saga. Det liv som Dramm möter på sin vandring är inte alltid entydigt. Hans saga är ond men den skog han igenom rymmer både faror och skydd och inslag av oväntad godhet blir plötsligt märkbara. Både i en legosoldat och en ensamt strövande varg finner Dramm hjälpsamma kamrater vars öde han en tid delar.
Kanske Dramms vandring hör till de fåtaliga böcker som är skrivna för alla åldrar. Det är en bok man omedelbart vill läsa om för att mer långsamt kunna avnjuta allt man vid första genomläsningen gick förbi därför att händelseförloppet var för spännande.
Boken slutar med att Dramm kommer hem. Men de gamla boplatserna är förstörda och övergivna och han står där ensam och oviss mitt i den växande våren. Då inträffar en händelse som inger honom hopp och som också låter läsaren förstå att Dramms öden ännu inte är avslutade.
Bokens illustrationer är värda ett särskilt omnämnande. Elvira Birgitta Holm har själv gjort dessa vackra tuschlaveringar, som spänner över ett visst register från exakta bilder av redskap, vapen och kläder, av ansikten och djur, till mer abstrakta av mystíska skeenden och naturföreteelser. Bara genom denna vackra utstyrsel är boken värd sitt pris.
Det finns några andra recensioner också, de flesta positiva, men jag tycker Carl-Erik af Geijerstam sagt vad som behöver sägas.
Förbjudet Tillåtet Ensam Karl-Ludvig Tillsammans Dramms vandring Kaninmordet Draksommar Drakvinter Åskpojken Zip Månskensvargen Ormringen Falkens döttrar
Elvira Birgitta Holm 