FAQ

Frågor och svar

Hur gammal är du?
Född 1945

Är du gift?
Ja.

Har du barn?
Inga egna, men en massa på byn. Senaste tillskotten är härliga syskonbarnbarn (fem för närvarande).

Har du hund/katt/häst/kanariefåglar etc…
Nej, men jag fångade en mus med ett durkslag en gång. Det du! Fast sen kunde jag inte ha ihjäl den, så jag bar ut den i skogen och skrek åt den att den skulle ge sig iväg och inte komma igen. Det lär ha hörts kilometervis omkring… Och musen kom mycket riktigt aldrig mer igen. Bara en och annan oförsiktig muskusin, som ömkligen omkommit i mina musfällor när de försökt få sig en bit ost.

Och så ekorrarna som ett tag bodde på vinden förstås, Svartsvans och Rödsvans och Mahognysvans som envisas med att äta upp all fågelmat som jag sätter ut till talgoxarna och dom andra. Dom har söta magar när dom hänger upp och ner i fågelautomaterna och äter frön så skalen sprutar. Och en vinter hade jag en skogsmård på vinden, en riktig nattsuddare som rände runt på vägg och vind om nätterna. Han stal dessutom fåglarnas talgbollar med hållare och allt.

När skrev du din första bok?
Det beror på hur du räknar. Jag var väl sådär åtta år. Men den första som kom ut var Förbjudet som jag skrev tillsammans med Hans-Eric Hellberg. Den kom 1974

Hur många böcker har du skrivit?
Oj. Hur många är det? Sjutton om jag har räknat rätt. Kolla i boklistan!

Vilken tycker du själv är bäst?
Månskensvargen – och det tyckte August-juryn också och nominerade den när den kom 2009. De två följande böckern i Vargtrilogin går inte av för hackor de heller. Av ungdomsromanerna håller jag på Ensam, Drakvinter och Zip. Dramms vandring och Dramms färd över vattnet är också mina hjärtebarn. Jag skulle vilja skriva en tredje bok om Dramm. Även om den ser ut att dröja. Sen tycker jag nog att min senaste, Odins eld, har höjt ribban ännu ett snäpp.

Vad skriver du nu?
Ingenting just nu. Den senaste boken Odins eld har just kommit och jag har fullt upp med att hjälpa omvärlden med att upptäcka den. Men några idéer växer i huvudet …

Var får du allt ifrån som du skriver om?
Verkligheten.
Ibland en tidningsnotis, ibland något jag hör eller ser. När det blivit en bok vill det sen gärna bli fler om samma personer. Tankarna fortsätter kretsa kring huvudpersonerna, eller kanske en biperson som växer. Idén till Månskensvargen fick jag av min förläggare Catharina Wrååk på BonnierCarlsen, som berättade vandringssägnen om flickan som överlever digerdöden som den enda i sin by och pojken som är enda överlevare från en annan. Och så träffas dom. Den historien berättas över hela Europa! Jag har gjort min egen version.
Den senaste boken, Odins eld, utgår från de arkeologiska urgrävningarna av Sandby borg på Öland.
För att kunna skriva har jag läst allt från serietidningar till doktoravhandlingar, gått universitetskurser, frågat experter och rest mycket. Som sagt, det är pin livat.

Är det svårt att skriva en bok?
Ja. Men roligt. Och har man en gång börjat är det svårt att låta bli.

Hur lång tid tar det?
Det varierar. Somliga böcker tar ett år från idé till färdigt manus. Andra har tagit mej 20 år.
Zip arbetade jag på i tre år från första idén. Månskensvargen har tagit nästan fem, Ormringen tre, Örnflöjten sex, Odins eld två intensiva år.

Tjänar man mycket pengar på att skriva böcker?
Ja, massor! Om man heter Guillou eller Marklund eller är dom här grabbarna som skriver om Sune och Bert.
Heter man Elvira Birgitta Holm är det knepigare. Då får man allt försörja sig på annat.

Varför skriver du då?
Som jag sa: för att jag inte kan låta bli.

Vad försörjer du dej på?
Jag arbetade tidigare som redigerare på en tidning. Nu är jag pensionär och författare.

Vad gör en redigerare?
Gör tidningslayout på en dataskärm.

Är det kul?
Ja, men inte så kul som att skriva böcker.

För vem skriver du?
För ungdomar mellan 9 och 99.
För alla som vill läsa.
För historienördar.
För barnet inuti mej.
För den olyckliga tonåring jag en gång var.
För alla som jag älskar.
Och för dej.

Får du många brev?
Nu och då kommer det ett brev. De flesta använder e-post numera.

Varför har du inte adressen i böckerna nu för tiden?
Ni kan ju hitta mig här.
Faktum är att brev från ungdomar har varit till hjälp, gett mig mod att fortsätta. Om ett enda brev visar att det jag skrivit gjort det lättare för någon att leva, att förstå sig själv och livet, då har det varit värt det!

Har du fått några sådana brev då?
Ja. Ganska många, faktiskt.

Sparar du på breven?
Ja. En del i alla fall. Jag sparar på en förskräcklig massa över huvud taget. Det är ett helsike att förvara så att man hittar nåt när man behöver. Och jag avskyr att städa.

Vad är det värsta du vet? Utom att städa.
Varför frågar du så svåra saker?
Krig.
Att människor plågar varandra.
Att vi håller på att föröda vårt jordklot.
Dumhet.
Folk som ljuger (om dom inte gör det bra, som Fritiof Nilsson-Piraten eller Hans-Eric Hellberg)

Vad är det bästa du vet?
Att sitta i solen i min eka och känna solen värma och höra vågorna klucka och just då kommer fiskgjusen seglande rakt ovanför mej.
Att glida i min eka en sommarnatt och höra lomen skria.
Att sticka fingrarna i jorden i mitt trädgårdsland och känna att jorden är varm och fylld av mylla och maskar.
Att se hur de första hjärtbladen sticker upp i sålådorna i fönstret fram i april.
Och på vintern, att gå ut i mitt uppvärmda växthus och prata med blommorna och slå ihjäl några bladlöss medan snön yr där utanför.
Att kura ihop mej med en bra bok (gärna om trädgård) i favoritfåtöljen i mitt hus när regnet trummar på rutan och elden knastrar i vedspisen.
Att sjunga.

Vad sjunger du?
Visor, egna och andras. Gitarren får ibland hänga med på bokprat och boksläpp, både mina egna och mina författarvänners.

Vad gillar du för musik annars?
Mest klassiskt. Mozart och Beethoven…
Elvis, Leonard Cohen, Gunilla von Bahrs flöjt, Björn Ståbis fiol, Arne Möller och Lena Willermark, en kanadensare som heter Daniel Lanois, Billie Holiday, en fantastisk sångerska som heter …

Ja men av dagens artister?
Dom får du i så fall leta på åt mej, jag har slutat hänga med. Jo, Sofia Karlsson som sjunger Dan Andersson fantastiskt, vilken tjej!

Böcker då. Vilka böcker läser du (bortsett från de där trädgårdsböckerna)
Jag är allätare. Romaner, deckare om de inte är för blodiga. Mycket facklitteratur i historia, gärna historiska deckare.
Inte så mycket poesi, men Tomas Tranströmer och Werner Aspenström ligger på nattygsbordet. Kan jag inte sova tager jag mig en dikt.
Några favoritförfattare:
Aksel Sandemose
Göran Tunström
Torgny Lindgren
Sara Lidman
Kerstin Ekman …
Äsch, gå till biblioteket och leta själv! Fantastiska saker, bibliotek. Dom ska man vara rädd om. De är snart utrotningshotade de också…
Du kan ju börja med att låna mina böcker!

Strax. Barnböcker och ungdomsböcker då?
Tove Janssons mumintroll återvänder jag ständigt till. Astrid Lindgren, förstås. She’s The Queen! Jorden blev lite ödsligare när hon gick bort. Men böckerna, berättelserna, finns ju kvar! Hennes namne Barbro Lindgren är också speciell.
En annan finlandsvensk författare, Irmelin Sandman Lilius skriver underbara sagor.
CS Lewis Narnia läste jag högt för mina syskonbarn när de var små.
Hittar du en bok som heter Hjältarna i Catfish Bend av Ben Lucien Burman så läs den, den är för alla åldrar. Fortsättningen heter Hårda tag i Catfish Bend.
Cecil Bødkers böcker om Silas.

Vad tycker du om slukarböcker som Enid Blyton, Kitty och sånt?
Helt okay i slukaråldern. Sen växer man oftast ifrån dom.
I värsta fall växer man medan man läser också. Man blir så hungrig!

Mat, ja. Vad är din favoriträtt?
Allt italienskt.
Och så råbiff.

Vad är din äckligaste rätt?
Torkat färöiskt fårkött. Jag klarar det bara inte!

Färöarna, sa du. Har du rest mycket?
Inte är man nån globetrotter precis.
Men öarna i Atlanten (Färöarna. Island, Orkney, Shetland, Irland…), Israel (fast det är länge sen nu), Italien, Kreta… För något år sedan stod jag på Hadrianus mur på gränsen mellan England och Skottland, en härlig upplevelse. Senaste resan var ett återbesök på Orkney, öarna i Atlanten som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta, och Gotland är en av favoriterna sedan många år. Alla årstider! Och nu får jag lägga till >Öland också.

Vad är det längsta du varit?
USA. Fast jag har bara sett en liten millimeterprick av USA än. Kom igen om några år så ska jag berätta mer. Jag såg i alla fall uttrar och en vithövdad örn, alltid nåt!
Men försök inte få mej att äta jordnötssmör med sylt igen, för då blir det synd om dej!
Det rankar snäppet under torkat fårkött (se ovan!)

Vad är den dummaste frågan du fått?
Du ställde den just 🙂

Är allt som händer i dina böcker verkligt?
På ett eller annat vis, ja. Det är i alla fall min avsikt. Du minns vad jag sa om folk som ljuger. Allt har hänt.

Inte sagorna om Dramm väl?
Jodå. Kanske allra mest där. I sagan kan man gå direkt på, utan att behöva ta hänsyn till en massa verklighetsdetaljer som ska vara riktiga för att man ska bli trodd.

Jag tror dej inte.
Läs så får du se!

Okay. En sista fråga: Hur gör man för att skriva en bok ihop med nån annan?
Jag vet bara hur jag och Hans-Eric gjorde.
Men det tar en stund att berätta. Har du tid?

Strax, jag kom på en fråga till.
Fråga på.

I dina böcker är papporna nästan alltid trista typer. Hur var din egen pappa?
Oj, det är inte lätt att svara på helt kort! Han var sträng, charmig, begåvad, alldeles för gammaldags för att förstå sig på tonåringar, väldigt mycket frånvarande, han höll på med hundra föreningar om kvällarna. En personlighet! Det tog mig många år att försona mig med honom.

Men i Draksommar, Drakvinter och Zip finns det sympatiska pappor, ja två. Och Ylvas far i Månskensvargen är en underbar man och far. Och en tråd i väven i Örnflöjten är en fars längtan efter sin son och en sons längtan efter sin far.

Mamma då?
Mamma var varm och hade bruna ögon. Alla barn älskade min mamma och hon älskade dom.

Ingen av dina bokfigurer har några syskon. Har du några egna syskon?
En storebror och en lillasyster. Jag är alltså mittemellansyskon. Såna kommer alltid i kläm. Det har kanske satt sina spår också i böckerna.

Dessutom är det inte riktigt sant att ingen av mina figurer har några syskon.
Bim i Draksommar och Drakvinter och Zip har ju en storebror som hon i alla fall har haft god kontakt med. Och Zeb och Zeb i Zip har syskon de med. Ylva i Månskensvargen har fyra systrar och en lillebror. Och Ulvung får flera syskon. I Odins eld är Joar och Jorunn tvillingar, och de får flera syskon de också.-

Mickel i Kaninmordet vill ha en bror, i fantasin är Fredrik hans hemliga tvillingbror som har blivit förväxlad på BB. Det är därför det gör desto ondare när Fredrik sviker honom och sällar sig till plågoanden Per-Åke.

Nå, berätta om hur ni skrev böcker ihop nu då, som du lovade!
Okay.
Men först ska jag svara på en fråga som du har glömt att ställa, dummer.
Den allra vanligaste, nästan:

Hur blir man författare?

Mitt standardsvar är:
Bli inte författare om du inte måste!
Men måste du, så blir du det.

Mer konkret:
Det är ingen slump att författare ofta har en olycklig barndom. Min hade väl en hel del svarta hål också. Eller att tonårstiden är djävlig. Min var inte kul. Eller att livet farit fram med dem senare. Det kan jag väl däremot inte beskylla livet för att ha gjort med mej.

Med andra ord: det måste finnas något att berätta. Något som värker och vill ut. Något man vill dela med sig av till andra. En av mina starkaste drivkrafter för att skriva tonårsromaner är att jag vill skriva de böcker jag själv hade velat läsa när jag var i den åldern. Böcker som hjälpt mig att se:
Du är inte ensam!
Du är inte konstig!
Du duger!
Mitt främsta skäl till att skriva fantasy-böcker är mitt miljöengagemang. Men också att jag än en gång vill skriva om starka känslor: kärlek, svartsjuka, hat, ömhet…
Och samma tema finns förstås i de historiska romanerna.

Det finns alltså något att berätta. Ett starkt skäl till att berätta det.
Hur gör man?
Först:
Läs!
Läs, läs, läs, så skaffar du dig ett språk!
Sedan:
Skriv!
Skriv, skriv, skriv, så tränar du ditt språk.

Språket är ditt verktyg. Du måste behärska ditt verktyg, precis som en snidare måste kunna hantera en kniv, en målare sin pensel, snickaren känna till hur man svingar en hammare. Det är bara det att språket är ett så mycket svårare verktyg att lära sig svinga rätt. Ge inte upp!

Ty språket är också din väg till andra människor.
Utan språk växer murarna mellan oss. Utan ord är det lätt att man tar till knytnävarna i stället. Eller än värre en kniv!

Slutligen: Ha tålamod. Ytterligt få får det första de skriver publicerat på ett traditionellt bokförlag. De flesta får inte det de skriver sen publicerat heller om de inte väljer att publicera själva. I dag finns många fler möjligheter, både på nätet och i tryck. Men det viktigaste är inte att bli publicerad. Bry dig inte om det! Skriv för din egen skull, för att förstå, sortera, analysera… Dagbok, brev, dikter, romaner, sångtexter, det spelar ingen roll. Låt orden flöda. För din egen skull. Om andra vill lyssna så mycket bättre!

Okay? Nu till den andra frågan:

Hur i allsin dar skriver man en bok ihop?

Det har jag berättat i presentationen av Förbjudet men vi tar det igen:

Jag skrev ett Karl-Ludvig-kapitel, gav till Hans-Eric, som skrev ett Johanna-kapitel och gav till mej, som svarade med ett nytt Karl-Ludvig-kapitel…
Sista kapitlet pratade vi fram i grova drag under en lång promenad, gick hem och satte oss på varsin sida om skrivbordet med skrivmaskinen emellan oss. Jag skrev några rader, svängde runt maskinen, Hans-Eric skrev några rader, svängde runt maskinen… Slutorden slet jag åt mig. KLARA!

Hans-Erics version:

Det finns också en beskrivning av samarbetet på Hans-Eric Hellbergs hemsida. Så här låter det där (Hans-Erics version):

Att vara författare är ett ensamt yrke.
Därför är det dubbelt välkommet att få en manusbeställning från TV. Man får
bra betalt och man får nöjet att samarbeta med någon.
Helst en kvinna förstås.
En gång jobbade jag på ett filmmanus tillsammans med Kay Pollack. Vi anade
båda från början att det var kört. Sen skrev han Älska mej ihop med en
tjej. Det gjorde han rätt i.
Jag arbetade på Borlänge Tidning när Elvira Birgitta Holm fick anställning
där. Hon läste en notis i Mora Tidning om hur en ung kille våldtagit en
tjej på en grav under ett konfirmandläger.
Vi undrade båda hur detta var möjligt.
– Ämne för en bok, sa jag.
Birgittas bruna ögon började glittra. Hon hade studerat litteratur i
Uppsala i sju år och var trött på att läsa andra författare. Hon ville bli
en själv.
– Tror du…? sa hon.
– Tro inte. Handla, sa jag. Vi skriver en bok tillsammans.
Och så gjorde vi det och det är något av det roligaste jag varit med om i
mitt författarliv.
Vi vandrade miltals över Tunaslätten med en bandspelare över axeln och
spånade ihop boken.
Ett konfirmandläger. En kille och en tjej. En modern präst och hans häftiga
fru. Diverse konfirmander.
Killen heter Karl-Ludvig, tycker Birgitta. Det är hennes problem. För långt
och besvärligt att skriva tusen gånger på maskin, tycker jag. Många år
senare är långa namn inga problem med hjälp av makrofunktionen i
WordPerfect: Alt L och saken är klar.
Birgitta tar hand om K-L. Jag om Johanna. Vi skriver vartannat kapitel. Det
går snabbt. I stort sett lämnar vi över ett nyskrivet kapitel varannan dag.
Med överraskningar.
– Du låter Johanna bli kysst av K-L alldeles för tidigt!
– Det kändes rätt.
– Det är inte du som ska känna, utan K-L.
– Jag vet. Men jag skulle känna så om jag var K-L.
– Du har för bråttom.
– Som alla killar.
– Tyvärr.
– Vi är olika, har du tänkt på det?
– Lyckligtvis.
Vi skriver på. Plötsligt förstår jag mej inte på Johanna. Varför reagerar
hon som hon gör?
Birgitta förklarar. Jag lär mej om tjejer. Ingenting lär jag mej hellre.
Tjejer, kvinnor, är både fascinerande gåtor och stackars förvirrade
människor, precis som vi killar, vi män.
Vi provar idéer på varann. Vi diskuterar. Vi vandrar miltals.
Jag lagar entrecôte Bercy. När biffen är klar steker jag finhackad lök och
persilja hastigt i mycket smör och häller över biffarna. Det har jag lärt
mej på Polydor vid Rue Monsieur le Prince i Paris, en restaurang dit James
Joyce brukade gå. Öl. Knäckebröd. Skalpotatis.
Vi äter och diskuterar titlar. När man skriver en bok skriver man på boken
hela tiden, vaken och sovande, ensam och bland vänner. Koncentration.
Disciplin.
Amatörer låter sej distraheras av telefonsamtal, kompisar, TV, vin, vackert
väder. De kommer aldrig nån vart.
Vi enas om titeln Förbjudet.
Johanna är bara fjorton.
Boken kommer ut på Författarförlaget.
Året därpå ger vi ut en fortsättning, Tillåtet. Då är Johanna också ett år
äldre.
Sen fortsätter Birgitta ensam med Ensam, Karl-Ludvig och Tillsammans. Och
andra böcker.
En tid jobbade jag också ihop med en tjej som bara var fjorton år men den
största författarbegåvning jag stött på. Annika blev lärare så småningom.
Vi brevväxlade länge. Hon skrev oerhört långa personliga spännande brev.
Jag fick idén att vi skulle göra en bok ihop.
En gammal stöt, vad vet han om dagens unga flickor? Och dagens unga
flickor, vad vet de om att skriva böcker? Men om man går tillsammans –
borde inte det vara en idealisk situation?
Jo, situationen var idealisk. Men klyftan oss emellan var trots allt för
stor. Annikas brist på erfarenhet och min egen brist på tålamod trasade
sönder idéerna. Vi hade kul när vi skickade brev fram och tillbaka. Men
projektet rann så småningom ut i sanden.
Att skriva böcker är inte bara svårt, det är omöjligt. Men, som Churchill
sa, det var väl han, Det omöjliga tar bara längre tid.
Somliga författare tar år på sej. Se på grabben som skrev Madame Bovary,
vad han nu hette, nån fransman. Hans skrev och ändrade, rev sitt hår, bytte
ut ett adjektiv, snubblade över ett adverb, skärpte ett verb, tog sig ett
glas vitt, rökte en Gauloise, drömde om Madame om nätterna, skrev och skrev
under lång tid, aldrig nöjd.
Georges Simenon å andra sidan drog igenom en bok på nio dagar. Han skrev
massor av böcker på nio dagar. Bra böcker dessutom.
Om jag nånsin haft en idol, så är det Simenon. Jag vet inte om Birgitta
hade nån idol när hon började skriva. Strindberg kanske, eller Madame
Bovary´s skapare, vad han nu hette, vem bryr sej, eller kanske Hellberg,
som skrivit Kram och fått fan för det från vuxna och själv blivit bokidol
för trettonåringar.
Hur många författare har inte börjat med att tjusas av en viss författare
eller fler och tänkt för sej själva: Det där kan jag också göra! Kanske
bättre!
Och man börjar med att studera och imitera och skaffar sej så småningom en
egen stil. Ett eget sound.

Hej!
Det är jag som är Elvira Birgitta.
Jag har läst vad Hans-Eric skrivit om vårt samarbete, och konstaterar
häpet att det är mer än tjugo år sen! Och inte minns jag bandspelaren och
inte minns jag att det var Karl-Ludvigs kyss jag blev ilsk på, men de långa
promenaderna minns jag, och breven och utkasten och kapitlen som vi gav
varandra när vi sågs på tidningen, läste och kastade oss hem och skrev
fortsättning på. Ibland kom vi i otakt, någon låg före den andre, sånt var
också knepigt.
Det jag minns allra bäst är hur vi skrev sista kapitlet:
Först en lång promenad där vi drog upp slutet i stora drag. Vår eller höst?
Minns inte, men det var kallt om näsan. Och Hans-Eric var på väg att bli
förkyld. Sen gick vi hem till honom och satte oss på varsin sida om
skrivbordet med skrivmaskinen emellan oss (för på den tiden skrev man på
skrivmaskin, datorer var ännu långt borta!). Jag började, skrev några
meningar, svängde över maskinen åt Hans-Erics håll, han skrev några rader,
sving, kom maskinen tillbaka till mej, jag hakade på, drev framåt,
Hans-Eric fick chansen, föste vidare, det gick fortare och fortare tills
maskinen nästan glödde.
Det var härligt! Hans-Eric snorade och drack te med rom. (Nej. Det gjorde
han förmodligen inte, men nåt värmande i alla fall.) Och så – pang! Sista
ordet ”Ja, det är skönt, sa Johanna”. Måste ha varit Hans-Eric som fick
sista ordet, det var märkligt, jag brukar alltid vilja ha sista ordet
annars…

Hans-Eric: Minnet är bedrägligt. Som jag minns det var det Elvira Birgitta
som skrev mesta delen av sista kapitlet ensam. Med min begynnande
förkylning dög jag bara till att stå till tjänst med te och uppmuntrande
tillrop. Hon skrev som en besatt, den goda Holmen.
Så ska det vara – kvinnan jobbar i sitt anletes svett och mannen sköter
markservicen.

Elvira Birgitta: Jubel och klang! Och sen den där tomhetskänslan som var ny
för mej den gången – barnet var fött, boken klar, vad ska vi göra nu??
Så det blev en bok till, av bara farten. Sen tyckte jag det var dags att
stå på egna ben.
Det har blivit nio böcker till sedan dess. Inte så mycket i jämförelse med
Hans-Erics hundra eller vad det nu är, men dom är bra!
Visst var det roligt att samarbeta, speciellt med Hans-Eric. Vi tramsar så
bra ihop. Och ur allt trams växer en bok. Spännande! På kuppen lärde jag
mej några viktiga saker som en författare måste kunna:
– Arbetsdiciplin. Man skriver inga böcker på inspiration. Sittfläsk är vad
som ska till! Jobba!
– Envishet. Skriv om. Skriv om igen. Kill your darlings. Det är
slutresultatet som räknas, inte ditt arbete.
– Ha roligt! Hur träligt det än känns just då…
När ungdomar frågar mej hur man gör för att bli författare brukar jag svara:
Bli inte författare om du inte måste. Men måste du, så blir du det.
Hejdå.