Så började det:
Jag är pojke och heter Mikael.
Nix pix. Jag är flicka och heter Karin Birgitta Elvira.
Sen blir jag författare och kallar mig för Elvira Birgitta.
Länge tyckte jag att det hade varit bättre att vara pojke och heta Mikael.
Uppväxt
Jag är född på Mikaeldagen den 29 september 1945 som andra barn till skolläraren i byn Spraxkya. Uttala det du om du kan! (Tips: Spracha med tyskt ach-laut) Byn ligger i Stora Tuna i Dalarna. En storebror, en lillasyster. Mamma var skolmatstant.
Jag ville alltså vara pojke. Sköt vilt omkring mig med pistoler och gevär och pilbågar. Var inte så bra på att klättra i träd som jag ville. Det är jag fortfarande inte. Springa, hoppa och slåss var jag heller inget vidare på. Men i fantasin! Där…
När jag var elva flyttade familjen till en villaförort till Borlänge. Slut på barndomen.
Nu gällde Elvis, killar, kläder och… fast inte för mej. Tristess och ensamhet, längtan och noll självförtroende. Fast Elvis fanns i alla fall! Och kompisar? Visst. Men allt det roliga, det var det bara andra som höll på med…
Medan tonårstiden pågick var det inte kul. Men den där mörka tiden har jag givetvis haft användning för när jag skrivit mina böcker.
Sen for jag utomlands för första gången när jag var 17. Österrike. Fick holländsk pojkvän. Första kyssen i solnedgången fördärvad av en massa stickande flugor på benen! Redan då tänkte jag nånstans i bakhuvudet på scenens litterära användbarhet.
Författare
För det visste jag ju: författare skulle jag bli. Det hade jag vetat sedan jag begrep att det fanns folk som skrev böcker. Skrev mina första berättelser när jag var sådär en åtta år. Ritade och plitade, skrev serier (mest vilda västern).
Fick första kontakten med lokaltidningens ungdomssida när jag just börjat gymnasiet. Började skriva dikter, smånoveller, illustrera. Visste: jag ska bli journalist!
Men först studenten (naturvetare), ett år på kibbutz i Israel, sedan universitetsstudier i Uppsala: litteraturhistoria, nordiska språk, engelska, filosofi, idé- och lärdomshistoria, konsthistoria… Det höll på att aldrig ta slut. Vänner, kärlek (lycklig och olycklig), livet lekte.1973 fick jag fast jobb på lokaltidningen i Borlänge, och sen har livet trillat på.
Jag gjorde ett första seriöst försök att skriva en bok sommaren 1967 i Jämtland, en sommar med smultron och regn. Året i Israel skulle få litterär form. Både Bonniers och Rabén & Sjögren refuserade vänligt. Tack och lov.
Sedan dröjde det till 1973 innan något hände på allvar, när jag jobbade på Borlänge Tidning där Hans-Eric Hellberg var kulturredaktör. Han hade då skrivit sisådär en 50 ungdomsböcker. En dag nämnde jag en idé för honom:
På ett konfirmandläger i Rättvik hade en kille våldtagit en av tjejerna på kyrkogården!
Hur kan något sådant hända?
Man borde skriva en bok om det. Funderade jag.
Vi skriver den ihop! sa Hans-Eric.
Det var så det började.
Så här skriver jag
Så gott som dagligen skriver jag några rader om hur dagens skrivande gått på min sida på Facebook. Titta gärna in där också!
Först några ord om hur jag jobbar. Förr tog en bok ungefär ett år från idé till färdigt manus, med en del research under resans gång. I och med Månskensvargen har ribban höjts. Att ta reda på fakta har krävt allt från universitetskurser till traskande i skogen med mygg om öronen. Jag antecknar idéer och fakta, pärmar fulla (Månskensvargen är fem pärmar, Ormringen lika många plus en drös med mappar), Örnflöjten lika mycket. Manusfilen i datorn blir snart version två, tre, fyra
Månskensvargen skrev jag om och skrev om tolv gånger innan jag var nöjd och en gång till innan förlaget sa ja. Bunten med manusutkast var halvmeterhög! Ändå använde jag till slut baksidan på förkastade manusversioner till att skriva ut mina anteckningar (som fyllde fyra A4-pärmar).
