Hur i allsin dar skriver man en bok ihop?
Det har jag berättat i presentationen av Förbjudet men vi tar det igen:
Jag skrev ett Karl-Ludvig-kapitel, gav till Hans-Eric, som skrev ett Johanna-kapitel och gav till mej, som svarade med ett nytt Karl-Ludvig-kapitel…
Sista kapitlet pratade vi fram i grova drag under en lång promenad, gick hem och satte oss på varsin sida om skrivbordet med skrivmaskinen emellan oss. Jag skrev några rader, svängde runt maskinen, Hans-Eric skrev några rader, svängde runt maskinen… Slutorden slet jag åt mig. KLARA!
Hans-Erics version (1994):
Det fanns också en beskrivning av samarbetet på Hans-Eric Hellbergs hemsida. Så här låter det där (Hans-Erics version):
Att vara författare är ett ensamt yrke. Därför är det dubbelt välkommet att få en manusbeställning från TV. Man får bra betalt och man får nöjet att samarbeta med någon. Helst en kvinna förstås.
En gång jobbade jag på ett filmmanus tillsammans med Kay Pollack. Vi anade båda från början att det var kört. Sen skrev han Älska mej ihop med en tjej. Det gjorde han rätt i.
Jag arbetade på Borlänge Tidning när Elvira Birgitta Holm fick anställning där. Hon läste en notis i Mora Tidning om hur en ung kille våldtagit en tjej på en grav under ett konfirmandläger. Vi undrade båda hur detta var möjligt.
– Ämne för en bok, sa jag.
Birgittas bruna ögon började glittra. Hon hade studerat litteratur i Uppsala i sju år och var trött på att läsa andra författare. Hon ville bli en själv.
– Tror du…? sa hon.
– Tro inte. Handla, sa jag. Vi skriver en bok tillsammans.
Och så gjorde vi det och det är något av det roligaste jag varit med om i mitt författarliv.
Vi vandrade miltals över Tunaslätten med en bandspelare över axeln och spånade ihop boken.
Ett konfirmandläger. En kille och en tjej. En modern präst och hans häftiga fru. Diverse konfirmander.
Killen heter Karl-Ludvig, tycker Birgitta. Det är hennes problem. För långt och besvärligt att skriva tusen gånger på maskin, tycker jag. Många år senare är långa namn inga problem med hjälp av makrofunktionen i WordPerfect: Alt L och saken är klar.
Birgitta tar hand om K-L. Jag om Johanna. Vi skriver vartannat kapitel. Det går snabbt. I stort sett lämnar vi över ett nyskrivet kapitel varannan dag. Med överraskningar.
– Du låter Johanna bli kysst av K-L alldeles för tidigt!
– Det kändes rätt.
– Det är inte du som ska känna, utan K-L.
– Jag vet. Men jag skulle känna så om jag var K-L.
– Du har för bråttom.
– Som alla killar.
– Tyvärr.
– Vi är olika, har du tänkt på det?
– Lyckligtvis.
Vi skriver på. Plötsligt förstår jag mej inte på Johanna. Varför reagerar hon som hon gör?
Birgitta förklarar. Jag lär mej om tjejer. Ingenting lär jag mej hellre. Tjejer, kvinnor, är både fascinerande gåtor och stackars förvirrade människor, precis som vi killar, vi män.
Vi provar idéer på varann. Vi diskuterar. Vi vandrar miltals. Jag lagar entrecôte Bercy. När biffen är klar steker jag finhackad lök och persilja hastigt i mycket smör och häller över biffarna. Det har jag lärt mej på Polydor vid Rue Monsieur le Prince i Paris, en restaurang dit James Joyce brukade gå. Öl. Knäckebröd. Skalpotatis.
Vi äter och diskuterar titlar. När man skriver en bok skriver man på boken hela tiden, vaken och sovande, ensam och bland vänner. Koncentration. Disciplin.
Amatörer låter sej distraheras av telefonsamtal, kompisar, TV, vin, vackert väder. De kommer aldrig nån vart.
Vi enas om titeln Förbjudet. Johanna är bara fjorton.
Boken kommer ut på Författarförlaget. Året därpå ger vi ut en fortsättning, Tillåtet. Då är Johanna också ett år äldre. Sen fortsätter Birgitta ensam med Ensam, Karl-Ludvig och Tillsammans. Och andra böcker.
En tid jobbade jag också ihop med en tjej som bara var fjorton år men den största författarbegåvning jag stött på. Annika blev lärare så småningom. Vi brevväxlade länge. Hon skrev oerhört långa personliga spännande brev. Jag fick idén att vi skulle göra en bok ihop.
En gammal stöt, vad vet han om dagens unga flickor? Och dagens unga flickor, vad vet de om att skriva böcker? Men om man går tillsammans – borde inte det vara en idealisk situation?
Jo, situationen var idealisk. Men klyftan oss emellan var trots allt för stor. Annikas brist på erfarenhet och min egen brist på tålamod trasade sönder idéerna. Vi hade kul när vi skickade brev fram och tillbaka. Men projektet rann så småningom ut i sanden.
Att skriva böcker är inte bara svårt, det är omöjligt. Men, som Churchill sa, det var väl han, Det omöjliga tar bara längre tid.
Somliga författare tar år på sej. Se på grabben som skrev Madame Bovary, vad han nu hette, nån fransman. Hans skrev och ändrade, rev sitt hår, bytte ut ett adjektiv, snubblade över ett adverb, skärpte ett verb, tog sig ett glas vitt, rökte en Gauloise, drömde om Madame om nätterna, skrev och skrev under lång tid, aldrig nöjd.
Georges Simenon å andra sidan drog igenom en bok på nio dagar. Han skrev massor av böcker på nio dagar. Bra böcker dessutom. Om jag nånsin haft en idol, så är det Simenon. Jag vet inte om Birgitta hade nån idol när hon började skriva. Strindberg kanske, eller Madame Bovarys skapare, vad han nu hette, vem bryr sej, eller kanske Hellberg, som skrivit Kram och fått fan för det från vuxna och själv blivit bokidol för trettonåringar.
Hur många författare har inte börjat med att tjusas av en viss författare eller fler och tänkt för sej själva: Det där kan jag också göra! Kanske bättre! Och man börjar med att studera och imitera och skaffar sej så småningom en egen stil. Ett eget sound.
Min version (skrevs 1994!):
Hej!
Det är jag som är Elvira Birgitta.
Jag har läst vad Hans-Eric skrivit om vårt samarbete, och konstaterar häpet att det är mer än tjugo år sen! Och inte minns jag bandspelaren och inte minns jag att det var Karl-Ludvigs kyss jag blev ilsk på, men de långa promenaderna minns jag, och breven och utkasten och kapitlen som vi gav varandra när vi sågs på tidningen, läste och kastade oss hem och skrev fortsättning på. Ibland kom vi i otakt, någon låg före den andre, sånt var också knepigt.
Det jag minns allra bäst är hur vi skrev sista kapitlet: Först en lång promenad där vi drog upp slutet i stora drag. Vår eller höst? Minns inte, men det var kallt om näsan. Och Hans-Eric var på väg att bli förkyld. Sen gick vi hem till honom och satte oss på varsin sida om skrivbordet med skrivmaskinen emellan oss (för på den tiden skrev man på skrivmaskin, datorer var ännu långt borta!). Jag började, skrev några meningar, svängde över maskinen åt Hans-Erics håll, han skrev några rader, sving, kom maskinen tillbaka till mej, jag hakade på, drev framåt, Hans-Eric fick chansen, föste vidare, det gick fortare och fortare tills maskinen nästan glödde.
Det var härligt! Hans-Eric snorade och drack te med rom. (Nej. Det gjorde han förmodligen inte, men nåt värmande i alla fall.) Och så – pang! Sista ordet ”Ja, det är skönt, sa Johanna”. Måste ha varit Hans-Eric som fick sista ordet, det var märkligt, jag brukar alltid vilja ha sista ordet annars…
Hans-Eric: Minnet är bedrägligt. Som jag minns det var det Elvira Birgitta som skrev mesta delen av sista kapitlet ensam. Med min begynnande förkylning dög jag bara till att stå till tjänst med te och uppmuntrande tillrop. Hon skrev som en besatt, den goda Holmen.
Så ska det vara – kvinnan jobbar i sitt anletes svett och mannen sköter markservicen.
Elvira Birgitta: Jubel och klang! Och sen den där tomhetskänslan som var ny för mej den gången – barnet var fött, boken klar, vad ska vi göra nu??
Så det blev en bok till, av bara farten. Sen tyckte jag det var dags att stå på egna ben.
Det har blivit många fler böcker till sedan dess. Inte så mycket i jämförelse med Hans-Erics hundra eller vad det nu är, men dom är bra!
Visst var det roligt att samarbeta, speciellt med Hans-Eric. Vi tramsade så bra ihop. Och ur allt trams växer en bok. Spännande! På kuppen lärde jag mej några viktiga saker som en författare måste kunna:
– Arbetsdiciplin. Man skriver inga böcker på inspiration. Sittfläsk är vad som ska till! Jobba!
– Envishet. Skriv om. Skriv om igen. Kill your darlings. Det är slutresultatet som räknas, inte ditt arbete.
– Ha roligt! Hur träligt det än känns just då…
Med Hans-Eric var det aldrig träligt. Livet blev lite tristare när segelflygaren Hans-Eric seglade upp bland molnen för gott.
När ungdomar frågar mej hur man gör för att bli författare brukar jag svara: Bli inte författare om du inte måste. Men måste du, så blir du det.
Hejdå.
Elvira Birgitta Holm 