Bonnier/Carlsen våren 2004
Fristående fortsättning på Draksommar och Drakvinter.
Innehåll:
Dörren till klassrummet slits upp och där står en pojke så vacker att Bim slutar andas. En frusen januaridag förvandlas livet för både Bim och Zacke. För knappt har Zeb satt sig i bänken bredvid Bim så öppnas dörren på nytt och där står ännu en Zeb. Lika vacker! Och ingenting blir sig likt mer.
Bakgrund:
Jag ville skriva en bok om någon lika vacker, androgyn och lockande som den unge Michael Jackson (jo, han har varit vacker!). Men det visade sig att han var två: en han och en hon.
Utdrag ur Zip
– Kolla månen!
– Wow!
De kommer intumlande i storstugan.
– Det är fullmåne, hörni, kom, vi måste ut och yla på månen!
Och de får fort på sig kängor och jackor och stormar ut på tunet.
Månen har klättrat upp över granarnas toppar, slår reflexer i snön, förvandlar stugan till en svart silhuett där bara fönstret lyser varmt och gult. Men månens sken på det snöklädda taket är blått och kallt.
—
Mångalen, tänker Bim.
Jag är mångalen.
Zebrina så nära där i vedboden.
Doften av ved, det tunna torra ljudet av vedträn som hamnade i vedkorgen, fingrarna som snuddade vid varandra, kändes rakt igenom handskarna.
Hjärtat som dunkade.
Vit andedräkt ur munnarna.
Längtande mun. Ingen kyss.
Doften av ved.
Doft.
Väntande mun.
Zebastian kastar huvudet bakåt, blottar strupen som en varg.
– Aaooooooouuuuuuuuu!
Hans ylande får Bim att hoppa till.
Så slänger hon huvudet bakåt och stämmer in.
Zacke och Zebrina fyller på.
Långa, höga ylanden letar sig upp mot månen, ut över de skogklädda bergen.
Fyra vargar ylar mot månen i vinternatten.
Långt borta svarar fyra andra vargar.
Men det hör de inte.
Kylan nafsar dem i kinderna, biter dem i öronen, tränger upp i benen genom skosulorna. De märker det inte.
– Aaoooooouuuuuuuuoooouuuuu!
– Vi är varulvar! ropar Zebastian. Mångalna varulvar, aoouuuu, ge oss blod att dricka! Bloooooooooood!
– Blooooooood! ekar de andra tre.
– Blod! Ja ja! ropar Zebastian och nafsar efter Zebrinas hals.
Hon skrattar och duckar.
– Blod! ropar hon och hugger tag i Bim och hugger efter hennes strupe.
Bim måttar ett hugg tillbaka.
Deras tänder kolliderar med en smäll, Bims läpp emellan.
Nu rinner riktigt blod.
Bim sliter av sig handsken och sätter handen mot sin blödande mun.
Hon får tårar i ögonen, det gjorde verkligen ont.
– Förlåt, säger Zebrina lågt. Det var inte meningen.
Bim slickar sin blödande läpp, blodet smakar kväljande salt.
– Få se, säger Zacke och vrider Bims ansikte så att ljuset från månen faller på hennes blödande läpp.
Tunga, svartröda droppar formar sig en efter en, fylls, blir för tunga, faller ner på hennes haka
– Det slutar nog snart, säger han mjukt.
– Då får vi skynda oss om vi ska hinna blanda blod, säger Zebastian med en underligt främmande mörk röst.
– Under fullmånen fullbordar vi vårt brödraskap. Här!
Varifrån fick han en kniv?
Han rispar till i sitt finger.
En tung, röd blodsdroppe väller fram.
Zebrina drar av sig handsken, sträcker allvarlig fram sin hand. Zebastian snittar till.
Zebrina stirrar fascinerad på blodsdroppen som växer sig tung och mörk på hennes fingertopp.
Zacke rycker till när kniven skär genom hans vita hud.
– Nu! säger Zebastian.
Och tre blödande fingertoppar sträcks fram mot Bims mun där blod ännu rinner från såret i överläppen. Fingrarna möts i en lätt beröring på Bims läppar, smeker försiktigt ut blodet till en gemensam strimma över hennes mun.
Bim blundar.
Läppen darrar vid beröringen.
Zebastian.
Zebrina.
Zacke.
Och Zip.
– Z är vårt namn och vårt tecken. I blod är vi förenade. Endast döden kan skilja oss åt.
Zebastians röst mässar teatralisk.
Så närmar sig tre ansikten Bims. Tre munnar sträcks fram mot hennes mun där blodet ännu är vått och rött.
Fyra munnar försöker nå varandra, näsor är i vägen, hakor och kinder.
Läppar snuddar, tungor slickar av blodet.
Fyra munnar blir en.
En varm, mjuk mun i vinternatten.
Elvira Birgitta Holm 