Kom ut på Författarförlaget 1978.
Dansk översättning, Anna, Gyldendal 1980.
Innehåll:
Anna är med barn, men vet inte om det är Anders eller Karl-Ludvig som är far till barnet. Anders älskar både Björn och Anna. Karl-Ludvig försöker reda ut känslorna inför både Annas och Anders svek och tanken på att han kanske ska bli far. Men Anna ser bara en väg ut: en burk sömntabletter.
Bakgrund:
Först med den här, femte boken i en serie som inte alls skulle bli en serie, kände jag att nu kan jag lämna dem, nu klarar de ut detta på egen hand.
Utdrag ur Tillsammans
Anders
Jagboken:
En batting!
Ett kryp, en liten unge, en alldeles riktig liten kille som ligger där inne i Annas mage och det är jag som har knullat till’en!
Det är så fantastiskt så jag har inte ord.
Mina små frön simmade rätt in i henne och gjorde en unge ihop med hennes ägg, det är otroligt!
Hon är lessen men jag är glad och jag ska få henne glad också, jag ska få henne att skratta som en sol av lycka!
När vi kollade bilderna i Lennart Nilssons Ett barn blir till fick jag tårar i ögonen.
Dom är så innihelvitti söta!
Tummar och allting ju.
Men hon ville inte titta.
Ludde.
Karl-Ludvig Frostenson.
Den store drulen, den sjufalt förnicklade slemknölen, den klumpigaste klunsen i mannaminne, tokfandern, galenpannan Ludde.
Kompis ska han vara.
På min tjej har han varit.
Och inte ett dugg arg är jag egentligen heller.
Mest lessen. Om det varit nån annan, kanske, men just han som inte kan ta vara på sej själv, inte kan jag vara arg.
Men har har rymt, stuckit iväg, står inte att finna i stan.
Måste ha tag på honom!
Och sen?
Hur gör vi?
Vems är ungen?
Vems är Anna?
Var finns Björn i alltihop, varför ska man behöva bli slagen i fejset så snart man stuckit upp en glad nuna?
Och morsan ska jag hacka ner till kallskuret endera dan!
Björn otrogen.
Fattar inte orden.
Fattar inte.
Otrogen.
Legat med en annan.
Skrek ”Jävla bög!” åt honom. Löjligt. Grät. Sparkade, bet, slog.
Min Björn. Min härliga, sköna, vackra Björn.
En annans händer har smekt honom, hetsat hans höfter, klamrat hans skuldror, en annan mun har fångat hans kuk, slickat hans armhålor, kysst hans mun…
En annan har sett hans ansikte när han njuter!
Min Björn… åt Helsinki!
”Jag var ensam”, sa han. ”Jag behövde nån. Skönt att för en gångs skull få slippa vara den som är vuxen.”
Jag vet inte hur vi ska kunna fortsätta nu.
”Du älskar inte”, sa han. ”Du låter dej älskas. Du är bortskämd, allting kretsar kring dej, det är du, du, du..”
”Först Anna. Sen Stickan. Vem blir det sen? Ludde? Min morsa?”
”Anna är med barn”, sa jag.
”Å herreduminskapelseskrona”, var allt han sa.
Mur mellan oss.
Tyst, kall mur.
Jag skulle vilja spränga mej själv i bitar – för att komma ut ur mej själv!
Och Ludde är i Dalarna och åker skidor, av alla omöjliga ting att göra precis just nu. Men jag har skrivit för att få hem honom.
Måste snacka med nån vettig människa!
Ludde hemma.
Snackar om abort.
Inte kan hon väl ha ihjäl krypet?
Hon säger att hon inte vill ha ihjäl det. Men om hon gör det ändå?
Då vet jag inte om jag blir glad igen i resten av livet.
Vi ska ha ungen ihop allihop! Det är våran unge, jag ger rävingen i om det var mina frön eller Luddes frön som ordnade till ungen, den är vår!
Hon får inte ta den ifrån oss!
Björn!
Jag kommer inte in i dina ögon!
Sitt inte bakom ögonen och tig, då.
Kom ut så jag känner igen dej!
Jag kommer inte in i dina ögon…
Jävla liv. Jävla helvetes liv till att göra ont! Vill inte!
Elvira Birgitta Holm 