Kom ut på Författarförlaget 1982.
Dansk översättning, Kaninmordet, Gyldendal 1983.
Innehåll:
Mickel är snart elva år. Han har sin kanin hos bonden Bertil och hjälper Bertil med kaninuppfödningen. Men så stjäls både Mickels kanin och flera andra kaniner. Mickel beslutar att spåra upp kanintjuvarna. En jakt som blir betydligt våldsammare än han trott. Flera kaniner dödas. Och hans bäste vän är en av tjuvarna…
Bakgrund:
En tidningsnotis om några pojkar som stal några kaniner, dödade ett par och lämnade igen de andra levande. De kunde inte förklara sitt beteende.
Jag försökte förstå våldet och skildra det på ett begripligt sätt. Vuxna läsare förskräcktes. Barn som läste den började berätta om andra grymheter mot djur.
Utdrag ur Kaninmordet
Mickel går i fällan
Där stod Mickel och Fredrik mitt emot varandra med varsin död kanin i famnen.
Mickel stirrade på Fredriks ansikte. Fräknarna syntes knappt för all smuts och torkat blod.
Fredrik hade ett stort vitt lortigt bandage på högra pekfingret. Det lyste som en extra smutsvit tass mot den döda kaninens päls.
Fredrik kramade den svarta kaninen. Den var alldeles stel.
– Han var min kanin, sa Fredrik. Men den vita bet ihjäl’en.
Då prasslade det i den andra buren.
Mickel vände på huvudet.
– Mimmi!
Mickel släppte den döda kaninen han hållit ner på golvet, den hamnade där med en duns.
Mickel slet upp haspen på burdörren, det var bara en böjd spik. Han sträckte armarna efter Mimmi och så höll han henne äntligen i sin famn igen, en levande, mjuk, varm kanin.
Han kramade Mimmi, han borrade ner näsan i hennes päls.
Hon nosade på hans jacka och låg alldeles stilla. Mickel kände hennes hjärta dunka – dunk, dunk, dunk, fortare än hans eget.
Mimmi.
Hon levde. Hon var inte ihjälslagen, hon levde och kände igen Mickel.
– Låt bli Per-Åkes kaniner, sa Fredrik.
– Mimmi är min kanin, sa Mickel.
– Det där är Per-Åkes kaniner, sa Fredrik. Den svarta var min. men den vita hade ihjäl den.
– Ni har tagit dom för Bertil, sa Mickel. Nu åker ni fast för polisen. Ni har tjyvat kaniner och haft ihjäl dom. Det blir minst fängelse för sånt.
Fredrik stirrade på honom.
Han höll hårt om den svarta kaninen.
– Då får jag stryk, viskade han.
Fredrik sjönk ner på golvet. Där blev han sittande. Det vita bandaget vandrade fram och tillbaka mot den svarta pälsen.
Du är inte min bror, sa Mickel. Du har ihjäl kaniner.
Fredrik satt med nedböjt huvud.
Det kom konstiga ljud från honom.
Plötsligt begrep Mickel att Fredrik satt där och grät.
Mimmi började sprattla i Mickels famn, hennes baktassar krafsade.
– Ta det lugnt, sa Mickel.
Han bar Mimmi tillbaka till buren ochsläppte in henne till den andra kaninen. Det var en hermelin-hona, de små öronen stod rätt upp, som om de inte fick missa ett enda litet ljud.
Kaninerna nosade på varandra, sedan började Mimmi äta av det gamla höet som låg där.
Hade de ingen riktig mat åt kaninerna? Och vatten?
Mickel skulle just vända sig om och fråga.
Då hörde han Per-Åkes raspiga stämma:
– Hands up! Nu gick du allt i fällan, din snok!
Elvira Birgitta Holm 