Dramms vandring så som mossl sjöng den vid elden sedan
Kom ut på Författarförlaget 1980.
Ny bearbetad utgåva BonnierCarlsen 1997 med titeln Dramms vandring, Första sången om Dramm så som mossl sjöng den vid elden sedan. Egna illustrationer.
Innehåll:
Dramm är en mossl, en skogsvarelse ungefär så stor som en skogsmus som ställer sig på bakbenen. Men mossl har ingen svans, de har eld och vapen och sånger. Och så har de månstenen.
Men när de ska flytta månstenen från Solklintens topp, där den legat och samlat ljus från solen, ner till mjukmossan där den ska lysa och värma dem under den mörka och kalla tiden, överfalls de av Morgs horder. Dramm grips av väldiga käftar och vaknar ensam mitt i mörkret. Hans långa vandring hem för honom ut i världen. Långsamt förstår han att han är den som utvalts att föra månstenen åter. Men världen är stor och farlig för en mossl. Hur ska han kunna besegra den väldige Morg?
Bakgrund:
Jämsides med de realistiska ungdomsböckerna arbetade jag hela tiden på denna fantasy-berättelse av alldeles eget slag. Långt innan sagor blev på modet lekte jag med ord och fantasier. I tio år. Sedan skrev plötsligt alla sagor, talade om Tolkien… Jag avstod klokt nog från att läsa Sagan om ringen tills min egen saga var klar. Illustrationerna är lika ovanliga som texten, gjorda i tusch och tuschlavering. Vill du se hur Dramm ser ut? Du träffar honom på entrésidan.
Utdrag ur Dramms vandring
Vinterns härar
/—/
”Kan du slåss?”
Dramm stod tyst.
Slåss?
”Du är kämpe nu”, sade Addl.
Kämpe?
”Du ska strida i Vinterns härar och segra.”
”Hur då?”
”Genom att döda.”
”Döda? Hur då?”
”Bita och riva, krossa och frysa, slita itu, ha ihjäl.”
Dramm drog sig bakåt.
”Vem då?”
”Vet du ingenting alls? Allt varmt och allt sånt som försöker att leva fast det inte duger något till.”
Dramm stirrade häpen på Addl.
Addls ögon var gröna som smältsten, men inte alls hårda, hans ansikte var strävt och fullt av fåror likt trä som vädret har härjat, hans ragg var gles som skogsgräs på mossa och manteln sliten och grå.
Han såg inte skrämmande ut, men orden han talade skrämde.
”Har du dödat någon?” frågade Addl.
Skulle Dramm ha trampat på någon som jordan, ätit som räven, slagit med klorna som uv och vråk?
”Aldrig!” svarade Dramm.
”Men skulle du kunna?”
Dramm såg sig omkring, hur kommer jag undan, hur smyger man bort, vart kan jag springa…
”Tänk inte på flykt”, sade Addl. ”Du kommer inte långt. Skulle du kunna döda? Säg vad du tänker. Bara jag hör och jag tror jag vet vad du svarar.”
Dramm började tala.
”Om någon hugger mot mig för att döda och äta mig måste jag också få hugga tillbaka.
Eller om någon kastar sig över Syssl för att slita Syssl i bitar, då sliter jag i den andre och skyddar Syssl och kanske måste jag döda.
Eller om mjukmossan anfalls av andra, av den som vill döda mossl som bor där, då tar vi till vapen, då skjuter vi pilar och kastar vi stenar, då klöser och biter vi hårt, och kanske att någon kan dö av det.
Men att hugga först, att kasta sig över andra, att anfalla andra? Aldrig!”
”Nu måste du”, sa Addl högt.
Så böjde han sig fram:
”Men vi är många som tänker som du. Och det finns alltid vägar. Håll dig till mig, vi är många redan.”
Han rätade på sig, blev sträv på rösten.
”Nu ska du ha kläder och vapen. Kom!”
/–/
Ensamvargen
/—/
Kylan var djup.
Dramm satt helt dold i vargens päls och där fanns värme, men utanför frös själva vinden till is. Han somnade ofta, men vaknade tvärt när vargen ökade farten.
Så såg han; hon jagade någon som sprang, en renkalv i vitpäls, den flög över snön och undan för vargen i snömoln kring klövarna, rasade utför en brant, kom upp igen och försvann allt längre och längre bort.
Vargen stannade, flämtade hårt och andedräkten stod vit kring gapet.
Dramm var glad för kalven. Men plötsligt förstod han: Om inte vargen dödade skulle de båda dö av svält.
När vargen lade sig ner för att sova försökte Dramm gräva i snön för att finna något att äta. Men snön var som klippa och sten. Han fick blodiga tassar och kom ingen vart.
Vargen nosade lite och slickade blodet från såren. Så buffade hon honom in i sin päls, strax invid nosen och lade sin svans till skydd, som ett täcke av päls.
Hunger gnagde hans mage.
När de vaknat dödade vargen en ripa.
Hon slet den öppen och lade den ner i snön framför Dramm.
Han ryggade.
Blodet var mörkrött mot ripans fjädrar och snön.
Det luktade sött och tjockt, lukten av blod från alla strider i vinterns härar, blodet som vällde ur Ärg…
Han vände sig bort.
Vargen slog med tassen på ripan, hon gnydde och pratade vargljud, hon lade sig ner bredvid ripan och väntade.
Dramm satt i snön med ryggen mot vargen och kylan kröp i hans ragg.
Han hörde att vargen åt, men vände sig inte om.
Han var svag av hunger nu. Bergen rörde sig sakta inför hans ögon.
Det fanns blodstänk i vargens päls när han kröp upp på vargens rygg, i snön låg fjädrar och blod, benen var gnagda. Dramm gömde sig långt in i vargens päls.
Copyright © Elvira Birgitta Holm
Elvira Birgitta Holm 