Andra sången om Dramm så som mossl sjöng den vid elden sedan. Kom ut på BonnierCarlsen 1988. Egna illustrationer
Innehåll:
Dramm har återfunnit sin vän Syssl invid den skövlade mjukmossan. Tillsammans beger de sig iväg längs bäcken för att försöka finna Morg och ta månstenen åter. De skall färdas över vattnet som aldrig tar slut, säger tecknen. Det blir en lång och farofylld färd, där deras vänskap sätts på hårda prov.
Bakgrund:
Ända sedan första delen kom ut funderade jag på en fortsättning på Dramms vandring.
Den kom till slut. Dramms färd över vattnet som aldrig tar slut. Fast den titeln var för lång för att få plats på omslaget, så det blev bara Dramms färd över vattnet.
Fantasy, ja, med den traditionella kampen mellan ont och gott. Men också en berättelse om kärlek, vänskap, svartsjuka, svek. Samma teman som finns i alla mina realistiska ungdomsböcker.
Jag har sagt det förut och säger det igen:
Starka känslor det är det enda som är värt att skriva om!
Utdrag ur Dramms färd över vattnet
Vattenvägen
/—/
Det gröna gräsets måne steg gyllene upp på himlen, rund och tung av ljus. En stig av ljus rann från månen och ut över vattnet.
Flotten gled ut på stigen av ljus, vattnet glittrade mjukt omkring dem, men bortom månglittret var vattnet svart.
En svag vind kom svepande bakifrån, rörde vattnet och förde flotten fram över vattnet. Bakom dem mörknade natten, men himlen behöll sitt ljus där solen sjunkit under världskanten.
Allt var tyst.
Den slingrande ormen på Syssls arm blänkte i månljuset, ögonen glimmade, kanske rörde den sig.
”Vart färdas vi nu?” undrade Dramm.
”Vi följer månen” , svarade Syssl.
”Men månen vandrar.”
”Då får vi också vandra.”
”Månen vandrar runt, runt och möter sin egen skugga.”
”Också vi ska möta våra skuggor”, sa Syssl och månen fick hans ögon att blänka.
”Men månen slukas av sin egen skugga”, sa Dramm.
”Även vi ska slukas av våra skuggor om vi inte kan finna månstenen, mossls sten.”
”En gång föll den från månen. Kanske månen har tagit den till sig igen”, sa Dramm.
”Tids nog får vi veta”, sa Syssl. ”Men nog tror jag att Morg tagit stenen.”
”Är det här vattnet som aldrig tar slut?” undrade Dramm.
”Nej. Där borta ser du en strand.”
Svart och raggig reste sig stranden där det blänkande vattnet tog slut, månen stod över kanten och stigen av ljus över vattnet ledde rakt mot månen. Sakta gled flotten framåt genom månljus och nattens dunkel.
Då kom ett ljussken bakifrån.
En varelse fanns där plötsligt i luften, flög omkring dem med ljudlösa vingar som lyste av månsken, glittrade, glänste som månstenskristaller.
Varv efter varv runt flotten flög den, allt längre och längre ned, och Dramm drog sin dolk.
Den var stor som en fågel men var ingen fågel, den var luden av päls med upprätta öron och glimmande tänder i nosen, men de fladdrande vingarna glänste nakna. En fladdermus, en lysande fladdermus.
Plötsligt störtade den, föll tungt ner i vattnet som slöt sig igen och fladdermusen lyste där under. Så kom den upp och den skrek, skärande gällt, den sjönk på nytt, kom upp igen med ett skri.
Syssl for upp, han släppte trumman och manteln föll, han höll ut sin tass för att rädda den som fallit i vattnet.
Dramm ropade ”Nej!” men det var för sent.
Fladdermusen grep om Syssl med sina klor och så dök den ned och Syssl försvann i det svarta.
En virvel på vattnet var allt som syntes.
”Syssl!” skrek Dramm och hans skri for ut över vattnet. Dramm, släppte flöjten och dolken på flotten, slet av sig manteln och kastade sig i vattnet.
Iskallt vatten slog samman över hans huvud och allt han såg var mörker.
Copyright © Elvira Birgitta Holm
Elvira Birgitta Holm 