Draksommar

Kom ut på Bonniers Juniorförlag 1987. Vann delat första pris i förlagets jubileumspristävling.

Dansk översättning, Drageøen, Gyldendal 1988

Innehåll:
Bim, 12 år, kommer flyttande från Stockholm till en liten by i Dalarna tillsammans med sin storebror Tom-Tom och sina föräldrar. Hennes pappa har ärvt ett hus och nu ska de bosätta sig här, till Bims förtvivlan.

Det blir en händelserik sommar. Hon möter den jämnåriga Zacke. Tillsammans paddlar de kanot och leker indianer. När de upptäcker att Skogskungen vill hugga ner alla träd på Drakön försöker de rädda ön. På sjön finns också den mörka Madeleine i sin snabba röda båt…

Bakgrund:
1983 flyttade jag till Stockholm. Skrivandet kom av sig och kom inte på sig igen förrän Bonniers Juniorförlag utlyste en pristävling med anledning av att förlaget fyllde 150 år. Jag skrev berättelsen samtidigt som jag byggde hus åt mej i skogarna utanför Borlänge. Huset, sjön, ön från verkligheten blev miljö i Draksommar.

Jag ville skriva om sista sommaren som barn, om kluvenheten i att vara flicka och vilja vara pojke, om den första lilla aningen om erotik och kärlek.

Utdrag ur Draksommar

Draken sprutar eld

Elden på ön brinner hög mitt på badplatsen, lågorna speglar sig i vattnet, rop och musik studsar ut över spegelbilden. En gång om året sprutar den gamla draken eld!
Zacke och Bim paddlar i en vid cirkel för att komma runt ön. De närmar sig bakifrån, från klippsidan.
Ön reser sig svart ur vattnet. Rakt över ön hänger halvmånen som en apelsinklyfta, den är på väg att landa i en av tallarna på krönet.
– Bara dom inte ser oss, säger Bim lågt.
– Dom har annat att tänka på, säger Zacke sammanbitet.
/- – -/.
Uppe på klippan ligger de ett ögonblick stilla, platt på mage. Gräset är strävt under deras händer, det luktar hö. Fuktiga urtidsdunster stiger ur öns inre.
De ålar på mage fram mot buskarna i kanten av klippan.
Nere på strandängen flammar bålet, lågorna kastar sig upp mot sommarnattshimlen. Runt elden vimlar och virvlar människor, deras röster är hesa, musiken dånar, några dansar svajande, andra ligger eller sitter på marken, en röra av ben och armar och huvuden, alla är rufsiga och unga och vilda.
– Dom är ju fulla, viskar Bim. Vad tänker du göra?
– Vit man dansar krigsdans. Han vill dricka blod i natt. Det ska han få. Sitt eget! Kom!
Zacke ålar närmare. Bim följer.
Blodet dunkar i hennes huvud, som en stridstrumma.
Musiken dunkar i samma takt där nere vid elden.
Marken kyler genom skjortan, hon borde ha tagit en tröja över känner hon. En mörk tröja, slår det henne, hennes vita skjorta lyser i natten som ett spöke!
– Vi skrämmer dom, viskar hon plötsligt, och hon hinner inte fatta det själv, hon rusar upp och far utför branten, ner mot badplatsen. Med ett vrål rusar hon in bland de dansande, hon skriker som besatt och alla hejdar sig, hon hör rop omkring sig, hon virvlar runt elden och flaxar med armarna.
– De dödas ben! skriker hon. De dödas ben!
En kort sekund är allt förvirring, så kommer ropet:
– Ta fast henne!
Starka händer griper Bim, hon sparkar, hon biter, hon slår, men snabbt sitter hon fast.
– Vad är det där för en?
– Ett smågli!
I samma stund hörs ett rop från klippan:
– Här är en till!
Någon kommer längs stigen nerför branten, i famnen bär han en sprattlande, rasande Zacke.
– Nä, är det inte fästman och möa? hörs en hes röst.
Allt stillnar av, som om all virvlande kraft samlades i en gestalt: Madeleine.

Tillbaka