Kom ut på Författarförlaget Físcher & Rye 1989.
Innehåll:
13-åriga Line är den snälla familjeflickan från trygga familjeförhållanden som förälskar sig i den mystiske och kanske farlige Åskpojken. En stormig höstkväll rymmer hon med honom, sitter upp bak på hans motorcykel och tillsammans beger de sig till fornborgen och kryper in i det ihåliga trädet… Med dem finns Lines katt Snurr.
Men stormen tar trädet, katten rymmer, Åskpojken blir fast för motorcykelstöld. Och Line… Hennes älskade far sviker hennes förtroende. Ska hon någonsin kunna bli glad igen?
Bakgrund:
Ett foto som suttit på min anslagstavla i många år: en flicka med en katt innanför tröjan, katten och flickan blickar lika allvarligt in i kameran… En dag ska jag skriva en bok om den där flickan och hennes katt, tänkte jag ofta. Och så gjorde jag det.
Utdrag ur Åskpojken
Lines hjärta hamrar som kolvarna i motorcykelmotorns cylindar, hennes lilla våta, röda hjärta kastar sig förtvivlat omkring där inuti för att försöka ta sig ut, pressar sig mot revbenen i hårda dunsar.
Hon vet! Hon vet!
Far har flugit fram till fönstret, han står med händerna pressade mot öronrn.
– Att det aldrig kan få vara tyst! skriker han. Alltid vrål och väsen, men så håll då upp! Sluta!
Motorcykeln är en oerhörd bålgeting i rummet.
Snurr far iväg ut i hallen så skor och stövlar flyger.
Line pressar ryggen mot fåtöljen.
Det är han.
Hon vet att det är han och det är henne han vill nå.
– Nej, nu ringer jeg s’gu politiet! ropar far, hans röst spricker. Jeg står bare icke ut!
Och han snubblar över skorna i hallen och svär långa danska eder över katter och motorcyklar och telefonapparater.
Line dras hjälplöst mot fönstret.
Han står där nere på gården, hon anar honom i lyktskenet, asfalten blänker våt i strålkastarljuset, regn faller genom ljuskäglan.
Han sitter gränsle över motorcykeln, benen brett isär som stöd, han rusar motorn, den vrålar på högvarv. Hans ansikte är vänt upp mot henne, en suddig vit fläck under den svarta, blanka hjälmen.
Han gör en gest med armen: kom!
Hon hör far prata i telefonen, mammas röst lägger sig i.
Sakta skakar Line på huvudet.
Då tar han något, för armen bakåt och kastar.
Line rycker till av smällen, tar ett steg bakåt och är nära att falla, hon hör mammas skrämda utrop.
Ekot av motorcykeln dör långsamt bort mellan husen.
Utför fönstret rinner röd färg.
Som blod.
Elvira Birgitta Holm 